bobergsrecensioner

Damon Albarn ska ha kudos, Damon Albarn ska ha cred. Han är en av storbritanniens finaste musikexporter och han förändrade min syn på musik med Gorillaz självbetitlade album 2003. Efterföljande Demon Days var dock en ojämn sak med ömsom briljans och ömsom katastrofala bottennapp. Albarn verkade vilja gå åt ett annat håll - åt det mer elektroniska - men samtidigt behålla den lite punk- eller ska-andan som genomsyrade första skivan. Det gick sådär. Så när man får höra att Gorillaz tredje skiva ska handla om miljöförstöring och global uppvärmning och att de tagit in ungefär hundrasju gästartister, bland annat Snoop Dogg, soullegenden Bobby Womack, De La Soul och en hel jävla libanesisk folkmusikorkester började jag ana ugglor i mossen snarare än börjar hoppa upp och ner av lycka.

Det är bara att titta på "Featuring"-listan för att känna att Albarn tagit i så han bajsat på sig. Det blandas så mycket stilar och intryck att det borde bli alldeles snurrigt. Visst, det spretar åt alla möjliga håll, men det sjuka är att det faktiskt är riktigt svängigt. Det varvas vanlig rap och rensång med cockney-grime och crunk till Albarns elektriska brithousepop. Som sagt, det låter som något överjävligt uselt, men på Plastic Beach har killarna(?) lärt sig sålla bland galenskaperna. När det orkestrala introt tonat ut och Snoop Dogg halvrappat färdigt får vi ta del av White Flag. När Bashy och Kano drar igång sin växelgrime till en helt psykad basgång och något som känns som en MiDi-samplad flöjt går jag igång på samtliga cylindrar. Det låter plastigt, udda och unikt. Och faktiskt skitbra. Jag älskar dig, Damon Albarn. Det är bara du som kan göra såhär!

Singeln Stylo vet vi ju redan är bra med världens bästa Mos Def och Soulkungen Bobby Womack som tar i så han svimmar(true story). Rhinestone Eyes, skitroliga Superfast Jellyfish, den helt vansinnigt bra Melancholy Hill där Albarn dels får visa vad han är kapabel till bara han vill, dels vilken fantastiskt bra sångare han är, och såklart, näst sista spåret Cloud of Unknowing, återigen med Womack är exempel på låtar som verkligen sticker ut. Den senast nämnda är en typ av låt Gorillaz aldrig gjort tidigare. När de vart nära något som faktiskt skulle kunna anses som rörande har de - antagligen medvetet - schabblat bort det med nån random sampling eller något som helt enkelt förstör. Cloud of Unknowing är en synth, en libanesisk orkester och Bobby Womacks sårbart souliga röst. Och en fantastisk låt.

Klart det finns en del fläckar på Gorillaz sol med. Det blir så om man har med sexton låtar. Vilket redan där är ett misstag eftersom andra halvan inte riktigt imponerar lika mycket som den första. Hade skivan skippat låtar som Sweepstakes, Glitter Freeze, titelspåret och egentligen även To Binge hade tempot ökat, engagemanget antagligen hängt med till sista ton och betyget blivit fantastiskt. Nu vill ju å andra sidan Albarn faktiskt säga något så jag antar att de finns där av en anledning.

Jag gnäller dock inte. Alls. Jag är jätteförvånad över hur bra det faktiskt blev. Tänk att ett så otroligt experimentiellt alster kan nå dessa höjder. Det trodde jag inte. Jag ligger jättegärna en stund längre än jag måste på Gorillaz 80-tals-Miamiinspirerade plastiga strand, ser på solnedgången tillsammans med 2D, Murdoc och Mos Def. Oh, the stories...

Betyg: 7

Bästa spår: On Melancholy Hill och Cloud of Unknowing