bobergsrecensioner

Grekiska Rotting Christ gör ett på pappret smart drag - väver in sitt grekiska kulturarv med melodisk svartmetall. Synd bara att det låter för jävla tråkigt i praktiken.

Det mässas gäll klagosång, skriks grekiska smädesramsor och det spelas lite musik med. I Demonon Vrosis kan jag acceptera det tilltaget  när melodierna får växa fram ur det taktfasta trummandet. I resterande delar av alstret känns det hela bara malplacerat. Det spelar väl ingen roll hur mycket konstiga flöjter och elaka kvinliga röster du kan visa upp sålänge det inte blir bra musik av det hela. En genomgående känsla är att det hela känns rätt taffligt producerat. Oftast är jag inte kräsen när det kommer till produktionen sålänge ljudbilden faktiskt gagnas av det. Det kräver ju dock sin genre och när Rotting Christ vill blanda så mycket influenser och kontraster till sin vad jag antar hade vart en väldigt kraftfull, nästan blackened death-doftande soppa är en klockren produktion en ovärdelig ingrediens.

Nu når inte Aealo de höjder jag hoppades på, i mina öron låter det ointressant. Inte oinspirerat, men jag fastnar inte. Synd på så rara ärter då metals mest intressanta inslag är dess förmåga att framgångsrikt blandas med symfonier och vad som i folkmun kallas folkmusik.
Jag läste att någon tyckte att Aealo hade vissa inslag av Dissections Reinkaos. Denne person bör letas upp omgående för en serie spöstraff på ett torg nära dig. Jon Nödtveidt vänder sig i sin grav.

Betyg: 4
Bästa spår: Demonon Vrosis