bobergsrecensioner

Alla länder här uppe i norden tycks ha dom - dedär inhemska banden som lirar en klassiskt bredbent Heavy Metal som är precis sådär lagom råckänroll för att gå hem i stugorna. Damnark har Volbeat, Finland har Stam1na, Sverige har Mustasch och Norge hade således Stonegard.

Det hela känns välpolerat. Varenda riff, varje ton och varje trumslag känns sådär lagomt stenhård och utstuderat för att bönnerna i Sågmyra eller Olofstorp och som lyssnar på moraliskt förfallna akter som Nomy ska kunna få sitt lystmäte. Puritanerna må rynka på sina näsor men det är ju detta som säljer. Produktionen känns oklanderlig och ibland fastnar man i en och annan melodikrok.

problemet med sån här musik - för min egen del - är att den helt enkel inte är tillräckligt intressant. Den håller inte vatten, känns substanslös och skvalar för mycket för att etsa sig fast i hjärnbarken. Det går in och det går ut. Inledande Ghost Circles köttar på rätt bra i början, At Arms Length är cool och Triggerfinger är lite rolig men sedan stannar det där för mig. Det känns aldrig direkt dåligt men det fastnar inte. Det låter som alla andra band i hela världen.

Stonegard lade ner verksamheten 2008. Meningskiljaktigheter, brist på inspiration, vem vet, åsikterna går isär. Förhoppningsvis hittar normännen nya influenser och mer inspiration gällande kommande projekt. Stonegard är inget jag kommer sakna.

Betyg: 5
Bästa spår: Ghost Circles