bobergsrecensioner

Dillinger Escape Plan uppfann mer eller mindre hjulet när de i Ire Works började implementera refränger i sin kaotiska hardcore-ljudbild. Uppföljaren går i samma anda även om förändringar givetvis gjorts. Det är ju trots allt Dillinger Escape Plan vi talar om.

Titeln, Option Paralysis syftar på att människan idag har så många val i livet att de inte mäktar med att välja ens ett enda utan bara blir sittandes. En modern livspaltkoma på grund av för många val. Ett begrepp jag förstår och finner intressant, då jag kan relatera till det. Det DEP alltså gör är att förespråka en rakare livsstil med mer invanda mönster. Något jag kanske tycker känns lite trökigt, men det får väl stå för dom.

Musikmässigt är vi ute i hardcoreland och vandrar. Det slängs och det dängs, det skriks och det gapas. Det är tvära kast vad det gäller takter och riff, med de lugnare partierna, rensången och det vackra(allt är relativt...) som extrem brytpunkt och vattendelare mellan sig själva och andra band inom samma gebit. Inledande Farewell Mona Lisa är en ganska perfekt uppvisning i vad Dillinger Escape Plan mäktar med. Totalt jävla tokrens i ett par minuter där du fan knappt ser vad som är upp eller ner varvas med ett lugnt parti där det sakta plockas på gitarrer och sjungs med ångestladdad stämma för att efter en omväg i form av en uppbyggande brygga återgå till och avslutas i kaos.

Detta är det som gör att jag klarar av att fortsätta lyssna på DEP. jag är själv inte mycket för hardcore, det känns som att det bara ska skrikas så mycket som möjligt och att låtarna helt saknar substans. Man märker dock tidigt att DEP är sanslöst musikaliska vilket förmildrar omständigheterna avsevärt. Att den nye trummisen dessutom tidigare bara lirat med akter som till exempel Kelly Clarkson och Jonas Brothers ger det hela en extra angenäm "Va, ofta!?"-känsla, då han är vansinnigt duktig.

Jag själv finner mina största lystmäten i de snyggt avvägda låtarna. Gold Teeth on a Bum, I Wouldn't If You Didn't, tidigare nämna inledande spår och givetvis, alldeles magnifika The Widower. En låt som efter sitt helt otroliga, nästan ironiska jazzloungeintro sedan tar fart och som helhet till slut kandiderar på årets låt. Känslan är helt enorm, vilket är så otroligt förvånande. Det är ju hardcore vi snackar!

Givetvis köttas det som sagt på i flertalet låtar. Inte planlöst, det hela görs helt klart riktigt snyggt, men det har aldrit vart något jag gått igång på. Men det är ju inte mycket att orda om, detta är hardcore med melodiska inslag, inte tvärtom.
På det stora hela en otroligt vågad skiva. Nyhetens behag från Ire Works har väl kanske lagt sig, men Option Paralysis är konstant intressant, ofta väldigt väldigt irriterande, för det mesta sketabra.

Betyg: 7
Bästa spår: The Widower