Woe of Tyrants - Threnody
Förra årets Kingdom of Might imponerade på mig med sitt svintunga dödsrens och extremmelodiska solopartier vilket fick Woe of Tyrants att låta som världens hårdaste Power Metal-band. Ett år senare släpper LA-kvintetten nytt, och kanske skulle de väntat lite lite till.
Inte mycket hinner ske produktionsmässigt på ett år. Det låter väldigt väldigt likt Kingdom of Might rent ljudmässigt. Inget fel i det å andra sidan, Woe of Tyrants låter precis som vad man kan förvänta sig av ett dödscoreband av den nya skolan. Det blandas blastbeats och gurgel med extremt tekniska bitar och ibland vissa melodiska partier för att öka antalet nyanser. Klanderfritt utförande, ibland lite tråkigare att lyssna på dock. På Threnody misslyckas Woe of Tyrants med det som gjort Kingdom of Might så bra - melodier. I slutändan handlar det alltid om att få lyssnaren att fastna, att bli intresserad. Det går inte riktigt hela vägen på Threnody alla gånger. Det spelar ingen roll hur många tekniska volter du kan mäkta med om man ändå känner för att vända ryggen till då man inte blir imponerad.
Meckigheterna klarar Woe Of Tyrants alldeles utmärkt, det vet vi redan. Det var de mer melodiska partierna som verkligen fick mig att fastna för föregående alster. Att kunna rensa på till kingdom come för att sedan kunna brista ut i något som närmast låter som ett Power Metal-solo. Det luktar tabu, men som vi vet är ju allt förbjudet intressant. På Threnody bjuds vi inte på någon Soli Deo Gloria, Kingdom of Might eller The Seven Braids of Samson. Det är inte förän i näst sista Singing Surrender vi får ana lite nyanser, och risken finns att många redan tappat intresset tills dess.
Kompetent och på sina ställen riktigt bra, men lite förhastat. Synd.
Betyg: 5
Bästa spår: Threnody
