bobergsrecensioner

Man ska akta sig för det där med orkestrar som en del av musiken. Jag fastnar alldeles för ofta till anslaget likt en mullet på en white trash-fyrbarnspappa. Det jag i förbifarten oftast missar är att anledningen till att band antar greppet är av samma anledning som man skaffar en Hummer för att kompensera för en liten kuk.

Metallicas S/M, Kiss Alive 4 och Nighwishs Dark Passion Play. Alla tre lysande bevis på när man använder sig av symfoniker för att dölja att låtmaterialet på sin höjd är mediokert. Likt förbannat sitter jag och älskar Battery i sin symfoniskrud och skriker med i Meadows of Heaven. Det krävs en rätt stor viljeansträngning för att jag ska inse att det jag lyssnar på egentligen inte är bra.
Lite samma grej är det med Dimmu Borgirs senaste hatproklamation Abrahadabra(Åh, en Alaster Crowley-passning inom svartmetallgenren, orginellt!). När påhittigheten(med betoning på hittighet, trots att det är svartmetall vi pratar) från In Sorte Diaboli verkar vara som bortblåst tar norrmännen - reducerade till en trio då ICS Vortex och Mustis fått dojan - in en fjortonhundratolv man stor symfoniorkester komplett med domedagskör och läskiga fruntimmer. Okej, det är inte dåligt, det är bara inte vad jag förväntat mig av en sådan kompetent grupp som Dimmu Borgir.

Detdär med svartmetall förresten. Jag vet inte jag. Visst, det är lite blastbeats här och var, och Shagraths väsande growl finns där, men i ärlighetens namn har konstellationen numer fler liknelser med till exempel Nightwish än säg Dark Funeral. "Vi är ett av väldigt få band som faktiskt följer en satanistisk doktrin" har Shagrath sagt, och visst behöver du ju inte spela stenhård monstersvartdödsextravaganza för att vara ond som fan(det visar svenska Ghost rätt tydligt), men det blir ändock svårare att ta åt sig illusionen av en vitsminkad Shagrath med gethorn med bläckfisksugproppar på skallen när du inte blir förbannad av musiken du lyssnar på.

Nu ska det inte okynnesgnällas för mycket dock. Singeln Gateways är riktigt lockande med den riktigt elaka kvinliga sången, Ritualist är nog bäst på skivan och låten Dimmu Borgir är nog den som allra bäst lyckas förena den hårda musiken och det mäktiga anslaget hos den symfoniska sidan.
Det är bra, men ironiskt nog utan vidare excesser.

Betyg: 6
Bästa spår: Ritualist.