bobergsrecensioner

Det är Slipknot på allas läppar nu. Samtidigt som trumslagare Joey Jordison deltar i Murderdolls nya släpp är sångare Corey Taylor och gitarrist James Root aktuella i Stone Sour med Audo Secrecy. Och samtidigt som Slipknot har gått från bra till dåliga och Murderdolls alltid legat på en jämnusel nivå, sluter Stone Sour Cirkeln med att för första gången i sin karriär göra en intressant skiva.

Sjutton låtar är för mycket, det ska sägas direkt. Hade grabbarna faktiskt haft smidigheten att kunna sålla lite hade skivan vart tolv, allra högst 13 spår lång vilket hade hållt mitt intresse vid liv från början till slut och således höjt betyget minst ett snäpp.
För det finns bra låtar på Audio Secrecy, det ska gudarna veta. Singeln Mission Statement träffar precis så rätt som amerikansk radiorock kan göra, Digital [Did You Tell] rockar på fint precis som Hate Not gone. Ballader finns det dessutom många av och Dying sitter på en alldeles utmärkt refräng, Imperfect är helt makalöst vacker - en tvättäkta snyftare med Corey Taylors löjligt känslosamma röst ömt lindade kring den vackra lyriken - och såklart, hesitate, som antagligen någonstans kvalar in som en av årets tio bästa låtar.

Det är mest detdär skvalet mittemellan allt detta som jag retar mig på. Let's Be Honest, Unfinished, Miracles, Pieces, Anna och Home Again. Låtar som enligt mig inte tillför ett dugg. Låtar jag lätt skulle kunna klara mig utan för att bibehålla tempot och hålla mig vaken. Det är synd, för lite hederlig avhållsamhet verkar inte vara överskattad idag.

Stone Sour gör det dock bra. Det känns trots detta jämnare än förra skivorna, högstanivån är helt klart högre. Corey Taylors röst är dessutom one of a kind och kan göra vilken medioker låt som helst till sin egen. Killen utstrålar pondus, kräver respekt.
Synd bara att han inte verkar kunna kill his darlings bara.

Betyg: 6

Bästa spår: Hesitate och Imperfect.