bobergsrecensioner

Det är inte förän i tredjespåret Danger Line Avenged Sevenfold återigen visar sin storhet. Piskande thrash av den nya skolan med Pantera-sång och Maiden-solon. M.Shadows proklamerar tydligt att hans stämband inte går av för hackor och hela arrangemanget känns färskt. Singeln, titelspåret, känns dock urvattnad efter bara ett par lyssningar och får ses som en parentes i sammanhanget.

Att det är före detta Dream Theater-legendaren tillika en av vår tids allra största trummisar, Mike Portnoy som sitter bakom trumskinnen är det väl få personer som lyckats undgå idag. Avenged Sevenfold har i många fall fått ta plats i spottpålen på grund av detta, då Portnoy själv sagt att han haft så mycket roligare med sina sidoprojekt - däribland A7X - än med sitt huvudsakliga band. Jag själv kan dock inte känna något agg mot bandet i fråga, det är Portnoys beslut, ingen annans. På Nightmare gör han en rak men inspirerande insats. Spelstilen passar Portnoy något sånär. Han får inget utrymme för extrema excesser men gör det han ska med brinnande trumstockar och vildsint blick.
Anledningen till att Mike Portnoy numer basar över trumriggen är ju även det en känd, men mest tragisk, historia. James "The Rev" Sullivan som ju i december 2009 gick bort i en överdos och lämnade ett ganska stort hål i nymodig metalmusiks stora sal.

Personligen tycker jag det märks att bandet är märkta av tragedin. Det är lite mindre rårens och en hel del powerballader. Anledningen och tanken uppmärksammas men jag vet inte om den känns befogad. Tempot blir direkt lidande och elva låtar känns som sjutton. Den enda bortifrån Buried Alive som funkar är Fiction, och det gör den av andra anledningar. Låten sjungs nämligen av tidigare nämnda, nu hädangågna trummis. The Rev hade i viss mån även en sångröst och visar här att hans musikaliska kompositionskunskaper inte var usla heller. Fast, frågan är om jag tyckt om den så mycket om jag inte visste att a) det var The Rev som skrivit den, b) låten i sig handlar om att vi inte ska sörja hans frånfälle, den dagen den nu än kan tänkas komma och c) The Rev själv gått bort två dagar efter han skrivit den.
Slump, öde eller ett förutbestämt drag? Vem vet. Vem vet. Låten blir av nyss sagda anledningar en väldigt minnesvärd sådan i alla fall.

Avslutande Save Me agerar skivans bästa spår och här måste Portnoy haft ett finger med i spelet med sitt långa intro och sin taggiga och snåriga natur. Det är tvära kast mellan takter och partier, melodier och harmonier. Och jävligt bra är det.


Helhetsintrycket är dock splittrat och jag får inte grepp om skivan på samma sätt som jag fick av bandets föregående självbetitlade alster. Vissa låtar finns där och antingen sätter igång gamnacken, får mig att luftsola på knä eller känna hur håren på armarna reser sig. Det sker dock för sällan och mittenpartiet på Nightmare är egentligen helt ovesäntligt och intetsägande vilket sätter mig i en obekväm position, då jag vill gilla detta fullt ut. Tyvärr går det inte hela vägen. En del kompositioner är briljanta men alldeles för mycket är mer substanslöst än luft.
Tyvärr.


Betyg: 5
Bästa spår: Save Me