bobergsrecensioner

Hören upp, raggare i Sågmyra, Ödsmål och Mockfjärd! Ert absoluta favoritband är tillbaks igen för att rocka sockorna av er. Det är bortsett från ett lite lättare, mjukare anslag precis samma Volbeat som tidigare, med "wöööooöööö-ööö!"-refränger, Cash-referenser och amerikansk gladpunk med cadillac-lack. Tilltaget och utvecklingen är i mina ögon väntad - men är den välkommen?

När jag krämar på The Mirror And The Ripper står jag bara och breflinar. Det är riktigt banalt, riktigt enkelt och riktigt bra. Heaven Nor Hell blev jag riktigt rädd för vid premiärlyssningen due to sitt rent oförklarliga och svintråkiga munspelshaveri, men skalar man bort ett par lager finner man en rätt gô amerikansk 50-tals-high school-dänga. Introt till Who They Are skulle utan tvekan kunna vara hämtat från valfri sentida Slayer-låt, A New Day kommer göras i så SJUKT många bluegrass- och buggversioner till(Jag kan redan nu se hur de veckade kjolarna flyktigt dansar av vinden och flickornas höfter) och cowboydängan 7 Shots imponerar allra mest med ett banjointro serverat Michael Denneer från Meriful Fate och sång från tyska thrashgängets skrikare Mille Petrozza.
Den låt som däremot förvånar och sticker ut allra mest är helt klart låten Evelyn, som dels går tillbaks till fortfarande bästa skivan Rock The Rebel / Metal The Devil och dess hårdare anslag, dels helt oväntat sportar grindcorekvintetten Napalm Death's "sångare" Mark "Barney" Greenway som fritt får stå och skrika inälvorna ur sig. Jag själv välkomnar tilltaget med öppna armar, men jag kan riktigt se hur "popularity"-baren på Spotify är lägst på skivan när det kommer till denhär låten. Lär skrämma trosorna ur de flesta småpojkar där ute. Skitcoolt.

Det som gör Beyond Hell / Above Heaven till en bättre skiva än Guitar Gangsters And Cadillac Blood är att det lite punkigare tilltaget här känns mer självklart. Melodierna är mer tralliga och anpassade till gitarrerna. Föregående alster kunde ibland kötta på rätt så hårt men sporta sång som inte alls passade in, eller - för det mesta - tvärtom. Här är det glatt och ölpunkigt hela vägen och det känns mycket mer självklart än tidigare. Klart jag saknar thrash-Elvis, men nu är det som det är, och det låter ju för det mesta riktigt bra. Rent briljanta partier finns det gott om, de syns dock inte tillräckligt ofta för att nå de riktigt höga betygen. Dessutom drar jag av en pinne då det låter precis som det alltid gjort tidigare. Jag kunde till och med förutspå en melodi innan jag ens hört den. Inget bra betyg i min bok. Alls. Men ATT det i de lite mer... Lantliga delarna av Svedala kommer supas till Beyond Hell / Above Heaven är det inget snack om. Och i USA kommer Volbeat bli enorma. Enorma.

Betyg: 6
Bästa spår: 7 Shots