Amaranthe - Amaranthe (2011)
När jag letar mig in på Amaranthes Myspace och ser att regionen skrivs till Göteborg utbrister jag ett ironiskt "Nähäe!?". Den melodiska dödsmetall At The Gates födde under 90-talets första hälft, vilken således lade grunden till vad som i folkmun lite styltigt kallas The Gothenburg Sound har idag tagit sig två uttryck. Antingen går man den väg band som bland andra In Flames, Arch Enemy och Dark Tranquillity valt att gå, med hårdheten som grund och med melodiska och ibland även rena anslag vilka får agera brytpunkt och nyans. Eller så gör man som till exempel Dead By April, All Ends - och nu även Amaranthe. Lägger full fokus på melodier och schlagerrefränger där den hårdare tonen mest finns där som ursäkt till att man ska få ha tatueringar upp till halsen och du som kvinna har en för kraftfull röst för att kunna sjunga radiopop. Släng på ett "modernt" metalsound, kliniskt och rent, tillsammans med trancesynthar och vips har du sålt en massa skivor. A recipe for success.
Synd då bara att det låter så jävla tråkigt.
När tempot saktas ned, som i till exempel powerballaden Amaranthine märks det tydligt att Elize Ryd inte har den styrka i sin röst som krävs för att verkligen kunna skänka låtarna den ytterligare nyans för att ordentligt kunna lyfta låtarna till högre höjder. Jag tänker främst på Epicas Simone Simons som referensmaterial, Lizzy Hale i Halestorm ett annat. Detta tillsammans med en knippe låtar som helt enkelt inte imponerar på undertecknad gör svenskdanskbandets debut till en liten soppa. Och att som band ha mage att proklamera att de lirar melodisk dödsmetall känns som en skymf mot det fantastiska melodödsarv vi metalsvenskar är så stolta över.
Se Amaranthe i en melodifestivaldelfinal inom kort.
Betyg: 4
Bästa spår: Hunger
