Korn - The Path of Totality (2011)
Vad som började med ett one time collaboration utvecklades till en hel skiva - Jonathan Davies och kompani fick blodad tand gällande allt vad Dubstep och -style heter och valde att låta några av de just nu hetaste artisterna och DJ's där ute vitalisera Korn-konceptet på ett helt annorlunda sätt än vad som försökts göra förut.
Eller, helt annorlunda är det väl inte. Korn har varit och sniffat lite på industrin och dess karga metalliska elektrolandskap förr i och med både See You On The Other Side och Untitled.
Med The Path of Totality är det dock annorlunda. Här samsas väl till skillnad från ett relativt tidlöst sound en mer tydligt daterad approach då dubstep just nu är binas knän. Jag själv har alltid varit en dubstep-förespråkare, jag har alltid gillat när det är smutsigt och hjärnknullande, dessutom finnes alltid en egen fascination för det som är hatat av en stor mängd människor. En god vän sa att Dubstep är den elektroniska musikens punk. Den går inte att dansa till och är föraktad av genrens puritaner.
Så hur låter nu The Path of Totality då?
Min förhandstanke var att jag skulle älska den medan kritikerna slipar sågarna till max för att sedan tävla i bäst formulerad kvädelse. Men så vart faktiskt inte fallet. Skivan har faktiskt blivit väl mottagen av pressen som en frisk fläkt och en avstamp från den nu så förlegade Adidas-metallen Korn tidigare stod för. Och det mest paradoxala är väl att jag för en gångs skull är benägen att hålla med.
Visst är singlarna Narcissistic Cannibal och inte minst Get Up!(Som ärligt talat är en av årets enskilt bästa låtar) bäst på skivan, men det finns helt klart rum för mer gottigott. Let's Go har ett riktigt fett driv och inledande Chaos Lives in Everything har en refräng som sätter sig direkt. Det enda direkt negativa är att Jonathan Davies tyvärr får för lite plats att briljera med rösten som blivit bandets signum. Men det betyder inte att det är dubstep med Korn-anslag, det är fortfarande Korns musik, spetsad med det bästa av de bästa den elektroniska världen har att erbjuda just nu.
Ett vågat tilltag som i min bok burit frukt. Skaka rumpa!
Betyg: 7
Bästa spår: Get up!
Nightwish - Imaginaerum (2011)
Ambitionerna har alltid varit de samma, det är bara utförandet - och medlemmarna - som justerats. Efter megadivan Tarja Turunens sorti och Dansbands-Anettes intåg i och med Dark Passion Play har en del hänt. Tidigare nämnd skiva sålde väl ungefär en miljard skivor världen över och hur följer man inte bäst en sådan succé om inte med en likadan skiva.Jag läste någonstans att Imaginaerum skulle ha en löpande story och ett koncept genom hela skivan vilket sedan kommer agera soundtrack till någon typ av spelfilm med samma namn. Högst ointressant ryter undertecknad, här är det musiken som gäller och inget annat.
Och det blir mycket av den delen. Musik alltså. Tretton spår ackumulerat på 75 minutrar. Under den tiden hinns det med allt från bombastisk metal med arrangemang värda en miljon spänn(Storytime), bossanovajazz(Slow, Love, Slow), gammal hederlig Nightwish-kitsch(I Want My Tears Back) och smäktande ballader med uselt uttal(Turn Loose The Mermaids).
Däremot blir jag fan inte klok på Anette Olzon. I paritet med de riktigt stora kvinnliga aktörerna inom riktigt episk metal står sig Dansbands-Anette oerhört kort. Och det kan omöjligt bara vara jag som ser detta?
På det stora hela relativt imponerande och definitivt lättlyssnat, men den abnorma speltiden gör att jag tappar intresset halvvägs. Klipp av ambitionerna för att göra mer plats för dynamik så kanske även jag sitter och klappar händer.
Betyg: 6
Bästa spår: Slow, Love, Slow
