bobergsrecensioner

Det är lite orättvist. Det håller jag med om. Men det är helt enkelt så det är. Allting musik som på något sätt kretsar vid suffixet -core som genrebenämning kommer oundvikligen bli tvunget att jämföras med Bring Me The Horizon. Så när Brightonbaserade Architects på sin fjärde fullängdare valt att frångå mathcoren till förmån för riktigt fin metalcore står det några osnutna slynglar ganska precis 30 mil därifrån, nämligen i Sheffield, och hånfullt nynnar på Annie Oakley och Frank Butlers klassiker Anything You Can Do, I Can Do Better.

Jag gillade inte 2009 års Hollow Crown. Är man 21 år gammal ska man inte ge sig på Meshuggah-riffande och meckiga passager. Allra minst när man envetet ska implementera emorefränger mitt i all nyansfattig...het. Så när Architects gör det enda rätta och samlar de godkända skönsångsrefränger de ändå hade och på The Here And Now låter de öka i kvantitet och kvalitet är det ett halvår för sent. Varför? För att den brittiska rensångsemognolandetonårsångesten, marschtrummorna, ungdomskörerna, de elektriska dekorationerna och blaningen av dödligt megarens och blödande hjärtan redan gjorts. Bring Me The Horizon var förvisso inte först men de var helt klart bäst.

Likheterna med Sheffieldkonstellationen är alltså många. Min fråga är om de båda banden även kommer gå samma öde till mötes när det kommer till fansen? Om There Is A Hell, Believe Me I've Seen It, There Is A Heaven, Let's Keep It A Secret var en vattendelare för Bring Me The Horizon är helt klart även The Here And Now detsamma för Atchitects. Förväntar man sig en ny Hollow Crown är det inte ens någon idé att sätta på nya skivan. Så enkelt är det. Skillnaderna är stora. Den enerverande screamorösten är borta, rensångspartierna är fler och låtuppbyggnaderna är enklare - och allting är till det bättre om du frågar mig. Jag rynkar mer än gärna på ögonbrynen om ett band mesar till det i onödan men Architects var verkligen ett band i behov av rensning. Visst, det spretar väl fortfarande lite, men något annat kan du inte förvänta dig av ett band vars samtliga medlemmar ligger i min egen ålder. Och det är aldrig så det gör ont. Frågan är bara om de gamla fansen delar min uppfattning.

Det låter som att jag bashar både band och skiva rätt ordentligt, men detta påstående kunde inte vara längre från sanningen. The Here And Now är bra. Väldigt bra för att vara en Metalcoreskiva dessutom. Flertalet timmar har ägnats åt att komma på anledningar till att höja betyget från en sexa, men upptäckte till slut att det istället var enklare att förstå varför det inte når hela vägen till en sjuga. Den största anledningen till detta är bristen på autencitet. Det krävs lite fler egenheter för att verkligen suga in mig helt. Varje låt vill inte sätta sig helt. Dessutom kan det faktiskt kännas lite väl mesigt på sina håll - Hollow Crown var rätt köttig, något man inte skulle kunna anklaga The Here And Now för att vara. Det hela är dock kompetent, inget snack om saken, och Architects känns för första gången någonsin intressanta. Fortsätter grabbarna i samma riktigt kan nästa alster bli ytterst intressant.


Betyg: 6
Bästa spår: Learn to Live