bobergsrecensioner

Om Metalcore är starkt beroende av breakdowns, melodöds av nyanser och Black Metal av isande kyla och stramare dynamik är helt klart fåran Machinae Supremacy ligger i - någonstans mellan Power Metal och Dead By April-dynamik - stående och fallande av melodier och refränger. Det finns inte plats för direkt ekvillibrism eller proggiga utsvävningar. Här är det intro, vers, brygga, refräng, vers, brygga refräng, mellanspel och refräng som gäller. A till B. Det enda som som sagt kan ursäkta en sådan simpel låtuppbyggnad är att vi får ta del av melodier som fäster sig på en gång och refränger som man inte slutar nynna på. Dead By April-syndromet, liksom. Och gudarna ska veta att Machinae Supremacy är vansinniga när det kommer till just detta.

Det är som om Helloween spelat Pac Man i ett par år. Det blippas och bloppas som om vi spelade Commodore 64 för fulla muggar(Bandet använder sig av det så kallade SID(Sound Interface Device)-chipet, ljudkortet som satt i riktigt gamla TV-spel, för att skänka ytterligare en dimension till sin musik) och det görs väldigt ofta riktigt riktigt snyggt. Machinae Supremacy har ju tidigare visat sig vara groteskt duktiga på att varva melodisk metal med SID och har ju således fått en stor fanskara inom spelkulturen, med inhopp på Final Fantasy VI-låten Dancing Mad under TV-spelskonserten Play! i Stockholms koncerthus 2007 som största bedrift. Machinae har släppt väldigt mycket musik för gratis nedladdning - oftast hommager till klassiska TV-spelslåtar - och har även komponerat soundtracket till Run 'n Gun-spelet Jet's & Guns. Och A View From The End of The World är fullproppad av spelreferenser. Bara en sådan grej som att låtarna heter saker som Force Feedback, Persona eller Nova Prospekt. Eller låttexterna, som till exempel "I'm gonna do you a favor/And not T-bag you/For your behaviour". Detta tillsammans med tidigare nämnda Commodore 64-ljudchip gör Machinae Supremacy till gudar och deras lättillgängliga musik till en våt dröm för spelfantaster.

Ur ett rent objektivt perspektiv kommer Machinae Supremacy undan med tilltaget. Men hade själva låtuppbyggnaderna runt omkring själva nischanandet varit sämre hade A View From The End Of The World otroligt lätt kunnat bli årets värsta soppa. Nu lyssnar jag inte på skivan för referenserna eller för att jag längtar tillbaks till en svunnen tid, utan för att låtarna faktiskt är bra. Detta understryks ytterligare av att låten med allra minst TV-spelskomplex är den som är bäst på skivan, en tvättäkta schlagerdänga, komplett med tonartshöjning och allt.

För att sammanfatta har Machinae Supremacy gjort det igen. Jag klarar fortfarande inte av Robert Stjärnströms sång - även om den blivit lite bättre - och tänker ofta på hur bra detta inte kunnat bli om bandet haft en annan sångare. Jag hoppas verkligen Robert står för stora delar av själva essensen av vad Machinae är, annars är det ett slös utan like. Bortser vi dock från detta är A View From The End of The World en riktigt trivsam liten sak som man kan lyssna sig trött på fort, men har väldigt kul med under tiden.
Tamagotchimetal.

Betyg: 6
Bästa spår: The Greatest Show On Earth