bobergsrecensioner

Inget svenskt rockband, med undantag för satansrockarna Ghost, har under slutet på förra och början på detta året varit mer hypade i svensk press som Graveyard. Anledningen? Well, en stor del ligger ju såklart i singeln med samma namn som skivan som släpptes i början på tjugohundraelva, vilken proklamerade att tidlös proggrock minsann visst är högintressant sisådär 30 år efter sin storhetstid. Men en svala gör ju som bekant ingen sommar, och förväntningarna och förhoppningarna var enorma hos många. Och jamenjävlar vad Göteborgarna lyckas infria varenda en av dessa. Och mer därtill hos mig.

"Hör du?!" nästan skriker jag över frukostbordet. "Hör du vad bra!?". Elin tittar upp knappt upp från morgontidningen utan undslipper ett "mmm... Jättebra du". Jag känner mig missförstådd.
Låten som spelas är No Good, Mr Holden och den har redan efter första lyssningen - då jag stod på jobbet med en störtlöjligt bredflin och med rysningar över exakt hela kroppen - fått mig hög av endorfiner och nu, under min andra lyssning, vid matbordet fått mig att landa i något slags euforirus och inte kan kontrollera min egen röstnivå ordentligt.

vad det är som fått mig att gilla Hisingen Blues så förbannat vågar jag faktiskt inte konret svara på. Är det kanske Opeths mest psykedeliska stunder som fått mig att omvärdera genren? Kanske Deep Purples ovärderliga gamla liveversioner av Child In Time och Speed King? Kanske bara det faktum att melodier alltid bitit stenhård på mig och att Graveyard på sin andra platta smetar på lager på lager av finurligheter att jag till slut kapitulerar under tyngden av dem. Utslagen ligger jag och funderar på vad det är som gör att Hisingen Blues har Det. Till slut orkar jag dock inte bry mig utan konstaterar bara att Graveyards andra är det allra bästa jag hört i år.

Är du inte rädd för att utforska rocklandskapet och ditt eget lyssnande längre än till Linkin Park eller Takida är Graveyard ett måste för dig. Inget band har under året gett mig större tilfredsställelse(och då har jag ändå fått nytt från Haunted, Amon Amarth, Mogwai, Protest The Hero och Destruction) eller för den sakens skull sedan Kellermensch dundrade in i hjärtat på mig för över ett år sedan, och egentligen vill jag bara fläska på en enorm, klart lysande nia. Endast hindrad av min enorma professionalitet(ehm) sänker jag betyget till ett lite mer jordnära sådant men med en högljudd påminnelse om att det är det starkaste jag satt.

Betyg: 8

Bästa spår: No Good, Mr Holden och Uncomfotably Numb

Det är ett nytt Haunted vi möts av när vi slår på nya fullängdaren, det är en sak som är säker. Peter Dolving, två gånger Björling och två gånger Jensen skiter i återkomsten av dödsthrashandet i Versus utan blickar istället mot deras mest experimentiella skiva, 2007 års The Dead Eye. Resultatet? Ett mycket mer moget, vågat och spännande Haunted. Men gillar jag det bättre?

När Haunted slår på bredstället och bränner iväg en dödsthrashsalva likt inget annat band i världen lyssnar jag med ytterst idogt öra. Jag vill ha mitt Haunted på en liten scen med rabiata moshtokar nedanför dem, avlossandes salva efter salva med tvåtaktsskott från One Kill Wonder och rEVOLVEr. Mitt Haunted är det skitiga, arga Haunted.
The Dead Eye föll mig således inte det minsta i smaken, och även om alstret fått viss återupprättelse på senare dagar är det fortfarande inget album jag håller särskilt kärt.

När Dolving och manskap således väljer att släppa förtöjningarna ytterligare och vidare utforska referensvattnen är det med viss svårighet jag åtar mig uppdraget att följa med på resan. Hur mycket jag än älskar banden de hämtar inspiration från - Tool, Porcupine Tree, Opeth, Pantera... - är det ju inte riktigt så jag vill ha mitt Haunted.

Ser man det rent objektivt är det bra. Väldigt bra. Det är modigt och vuxet, en altmetalskiva med vansinnigt bra texter, mollstämda gitarrer och en lysande sångare i Peter Dolving. Ljudbilden är precis så skitig jag vill ha den och nyanserna får gott med benutrymme. Inledande Never Better känns smart, titelspåret snor mer än lovligt från In Flames, The Skull och The City är bäst på skivan och Done är en vacker avslutare. Det ÄR bra.

Det är bara inte The Haunted.
 
Betyg: 7
Bästa spår: The Skull och The City