bobergsrecensioner

Det är ett nytt Haunted vi möts av när vi slår på nya fullängdaren, det är en sak som är säker. Peter Dolving, två gånger Björling och två gånger Jensen skiter i återkomsten av dödsthrashandet i Versus utan blickar istället mot deras mest experimentiella skiva, 2007 års The Dead Eye. Resultatet? Ett mycket mer moget, vågat och spännande Haunted. Men gillar jag det bättre?

När Haunted slår på bredstället och bränner iväg en dödsthrashsalva likt inget annat band i världen lyssnar jag med ytterst idogt öra. Jag vill ha mitt Haunted på en liten scen med rabiata moshtokar nedanför dem, avlossandes salva efter salva med tvåtaktsskott från One Kill Wonder och rEVOLVEr. Mitt Haunted är det skitiga, arga Haunted.
The Dead Eye föll mig således inte det minsta i smaken, och även om alstret fått viss återupprättelse på senare dagar är det fortfarande inget album jag håller särskilt kärt.

När Dolving och manskap således väljer att släppa förtöjningarna ytterligare och vidare utforska referensvattnen är det med viss svårighet jag åtar mig uppdraget att följa med på resan. Hur mycket jag än älskar banden de hämtar inspiration från - Tool, Porcupine Tree, Opeth, Pantera... - är det ju inte riktigt så jag vill ha mitt Haunted.

Ser man det rent objektivt är det bra. Väldigt bra. Det är modigt och vuxet, en altmetalskiva med vansinnigt bra texter, mollstämda gitarrer och en lysande sångare i Peter Dolving. Ljudbilden är precis så skitig jag vill ha den och nyanserna får gott med benutrymme. Inledande Never Better känns smart, titelspåret snor mer än lovligt från In Flames, The Skull och The City är bäst på skivan och Done är en vacker avslutare. Det ÄR bra.

Det är bara inte The Haunted.
 
Betyg: 7
Bästa spår: The Skull och The City