bobergsrecensioner

Egentligen vet jag inte varför jag recenserar detta. Jag undrar inte för att det är dåligt - det är det, men det är inte själva anledningen till varför jag känner mig brydd. Jag blir mest förvånad över det faktum att Children of Bodom framkallar känslor. Det tror du verkligen inte efter att lyssnat genom Relentless, Reckless Forever.

Jag minns att jag gillade Hate Crew Deathroll, jag tyckte Needled 24/7 var sketahård och att inledande trumkompet till Bodom Beach Terror var hur jävla häftigt som helst. Det var i ettan på gymnasiet. Jag kan fortfarande lyssna på dessa låtar och förstå varför, det finns någon form av substans i arrangemangen.
Jag minns även att Amerikapassningen Are You Dead Yet? hade sina poänger, bland annat i In Your Face. Blandingen av thrash, power och melodöds passade mitt unga lyssnaröra bra och var en ganska bra ingång i den lite hårdare musiken. En väg jag är helt övertygad om många vandrat, men i de flesta fall går vidare från. Förhoppningsvis.

2007 års Blooddrunk var helt ointressant och jag kände direkt att Det CoB som någon gång i viss mån roat mina sinnen sedan länge förpassats till minnenas allé. Så att 2011 åter bli tvungen att stifta bekantskap med finnarna är mig helt egalt. Precis som mina känslor för musiken. Ja, Alexi Laiho är individuellt skicklig på att bända strängar, men vad i hela helsefi spelar det för roll när musiken är så jävla ointressant att du inte ens märker att den är på?

Efter en stunds lyssnande framför datorn tystnar musiken och jag undrar om mitt internet slutat fungera eller någon loggat in på och börjat använda mitt Spotifykonto.
Det visar sig att skivan är slut.
Så makalöst ointressant.


Betyg: 4
Bästa spår: Nähedu.