bobergsrecensioner

Chimaira är ett band som egentligen inte imponerat på mig sedan deras smått fantastiska självbetitlade album 2005. Något som gjort mig lite irriterad då deras NWOAHM-sväng verkligen imponerar på mig när den görs rätt. Därför blir jag ännu argare när jag upptäcker att The Age of Hell återigen inte ger mig en anledning att dyrka.

För visst finns det en del råsväng här med. Clockwork sitter inne på en del gosigheter och de sparsmakade synteffekterna i Losing My Mind är riktigt riktigt snygga. Headbangarnerven triggas dessutom ilsnabbt igång tjugiofem sekunder in i Year of The Snake och får mig att vilja sparkas och slåss, precis som för sex år sedan.
 
Men sedan känns det som att luften går ur Chimaira. Visst tuggas det rätt friskt på sina ställen men det känns som att det fattas en dynamik och en hårdhet - ett jävlaranamma - som får låtarna att lyfta. Det blir mellanmjölk av i grunden riktigt hård - och riktigt bra - musik, och det är i min bok ett fruktansvärt underbetyg.
Och det är synd. För jag gillar Chimaira. jag vill gilla Chimaira. Men de gör det svårt för mig.

Egentligen aldrig någonsin dåligt, men irriterande fegt och ibland lite långtråkigt. Svagt betyg.

Betyg: 6
Bästa spår: Losing My Mind.