Fleshgod Apocalypse - Agony
Hundranittio kilometer i timmen. Ungefär så snabbt går det när Fleshgod Apocalypse spelar sin svärtade, men ändock pampiga och melodiska dödsmetall. Likt en Bugatti Veyron blåser italienarna på och det varvas blastbeats och jätteelaka riff med mäktiga orkestrala bitar och kastratsång. Låter det fruktansvärt när jag beskriver det? Jag förstår det. Låter det fruktansvärt på skiva? Inte någonstans.
Det känns som att Fleshgod Apocalypse mitt i allt tokrens ändå lyckats hitta ett tankesätt som när det sätts i praktik är grovt smittande. Och som visar på att de är extremt begåvade på det musikaliska planet, inte bara rent tekniskt, utan även när det kommer till att väva in de orkestrala bitarna i den hårdare musiken. Det är så självklart men ändå spännande att det aldrig någonsin blir tråkigt. Av någon anledning tänker jag på spänniga spartaner, blod, gudar och krig. Hade inte God Of War varit ett kommersiellt spel hade Agony lätt kunnat vara soundtracket.
Bandet har varit förband åt superdödsmastodonter som Behemoth, Black Daliah Murder, Whitechapel och nu senast Decapitated, så ni kan tänka er ungefär i vilken nivå detta ligger på.
En frisk fläkt och en mäktig upplevelse. Detta är skivan Dimmu Borgir aldrig varit förmögna att släppa Jag diggar starkt.
Betyg: 7
Bästa spår: The Betrayal
