bobergsrecensioner

Visst. Så fort Simone Simons öppnar munnen är det så man skiter fjärilar. Vänare röst är svår att hitta. Dessutom är det fortfarande extremt lockande med svulstig symfometal, kvinlig skönsång och manlig growl. Skönheten och odjuret-känslan är, och har alltid varit, megatuff.

Men jag retar mig på småsaker. På föregående alster, den smått magiska Design Your Universe, var kontrasterna större men ändock mer sammansatt komponerat. Skivan var snorlång men varenda låt fyllde ett syfte. på Requiem for the Indifferent vill jag klippa och klippa och klippa.
När ljudmixen dessutom inte talar till mig på samma sätt längre, Arïen van Weesenbeeks trummor låter burkiga och gitarrerna tappar sin svärta blir jag desto mer ledsen.

Det är såklart riktigt orättvist. Det är bara när man släpper en sådan bra skiva som Design Your Universe man får så här griniga och gnälliga recensenter som jag på halsen. Requiem for the Indifferent är rent objektivt en riktigt bra komposition med ett gäng otroligt bra musiker och en produktion som i grund och botten låter som en miljon kronor. Dessutom är powerballaden Delirium en av årets bästa låtar och i fullgod klass med personliga favoriten Tides of Time från förra skivan.

Inte riktigt den knockout jag väntat mig, men svulstigt, mäktigt och i grund och botten riktigt bra.


Betyg: 7
Bästa spår: Delirium