bobergsrecensioner

Nicke Andersson är en cool kis. En sak är ju i alla fall helt klar med grabben - han gör precis som han själv vill. vare sig han piskar skinn i Death Breath eller Entombed, eller sjunger i Hellacopters är det helt på hans egna villkor och genrer är bara en bisak så länge han får största möjliga musikyttring ur det han gör. Och vare sig du är dödsfantast eller tycker om att dricka bärs till pop n' roll är Nicke din kille hela veckan.

Med Imperial State Electric gör Nicke något så tufft som att samla på sig så många intryck från 70- och 80-talets lite gladare dagar som bara fysiskt möjligt och göra 2012 av det. Lite som Graveyard, fast mer kommersiellt.
För det är inga sju minuter långa haschsoloorgier vi talar om. Medan Hisingen Blues på sina ställen kändes hämtad ur en opiumhåla finner Pop War större liknelser med Thin Lizzys främsta verk, med tydliga riffuppbyggnader och rakare melodier. Inte minst Sheltered in the Sand som med sitt lite frejdigare tilltag starkt påminner om Phil Lynotts glada - och levande - dagar. Deride and Counquer likaså, och Narrow Line, och...

Det hela är förstås förkrossande bra, och det finns inte en sekund jag önskar bort på skivan. Det borde givetvis inte vara möjligt att göra så här bra "gammal" musik idag, men så är ju Nicke Andersson lite av en sådan där person som helt och hållet skiter i det. Jag själv bugar, bockar, knäcker en bärs och krämar på Uh Huh så högt att grannarna slänger in mjältbrand genom brevinkastet.

Dessutom är albumomslaget pinsamt snyggt. Bara en sådan grej.


Betyg: 8
Bästa spår: Sheltered in the Sand och Enough to Break Your Heart