bobergsrecensioner

 

När Eula ebbar ut som sista spår på dubbelskivans första akt sitter jag lam av hänföran. Jag förstår inte riktigt vad det är som hänt, vad som precis drabbat mig. Kan detta verkligen stämma? Kan en skiva verkligen vara så bra?

Det känns otroligt paradoxalt att ett proggigt sludgeband, som hämtar sina musikaliska rötter i 70-talistiskt söderpsykelisk progg och gör det riffvänligt, lyckas skriva sådana direkt träffande superhits. På Red Album och Blue Record var det riffandet, gruffande och gapandet som stod i centrum, medan det som gjorde att Baroness stod ut i mängden bland annat var att de kunde väva in nutid i deras annars väldigt gamla musik. Visst fanns tendenser till det Baroness jag möts av nu, till exempel i favoriterna från föregående skiva, Steel That Sleeps The Eye och Swollen And Halo, men jag är ändå otroligt förvånad över att bandet lyckats klara av att göra sin musik så fruktansvärt enkel att lyssna på i sin gruffighet.

 

Take My Bones Away är ett lysande exempel på detta. Sångharmoninerna i Little Things och Twinkler, två relativt lugna och vaggande låtar, möter sin överman endast i monumentala Back Where I Belong, som sitter på en sådan där refräng som du bara inte kan göra idag, det ska vara helt omöjligt att kunna utvinna en sådan unik samling toner som lyckas slå an sådana strängar i mitt inre, det ska bara inte gå. Och så kommer Eula. Och när jag kommer på mig själv att sitta tårögd när tonerna ebbar ut vet jag att Baroness gjort något väldigt väldigt speciellt.

 

Så när jag är klar med första skivan, Yellow kallad, blir jag rädd. Vad kan jag vänta mig av Green egentligen? Eftersom Yellow var lugnare än gemene Baroness-skiva(om det nu finns en sådan), kommer Green trycka på ett hårdare anslag? Vill jag ens ha mer? Räcker det inte med att jag blivit fullständigt hänförd av en skiva, kommer jag klara det en gång till?

 

Men när Queen-hommaget Green Theme sätter igång skivan och låter helt sanslöst svängiga Board Up The House följa tätt efter känner jag att det inte är någon idé att streta emot längre, utan bara snällt följa med på den resa Baroness bjuder mig på.

 

Och även om Green kanske inte avslutas lika bra som Yellow så är det fortfarande en skiva som enkom klått det  allra mesta som släppts i år, för att inte säga på flera år. 

Foolsong och Stretchmarker tar vid i det otroligt melodiska land Baroness valt att bosätta sig i, och det är så vackert att man dör lite. Psalms Alive är lite annorlunda, den låter snarare lite mer som något Red Hot Chilli Peppers skulle kunna låta vara det bästa spåret på sin nya skiva, och instrumentala vaggvisan If I Forget Thee Lowcountry avslutar vad som till slut visar sig vara den bästa skivan jag hört på otroligt länge.

 

Detta är Kellermensch-bra, mina damer och herrar. Crack The Skye-bra. Ghost Reveries-br... Nä, okej,så långt ska vi inte gå. Men ni fattar grejen. När jag upptäcker att jag inte fastna för en låt lika mycket som förra lyssningen hittar jag istället en annan jag fullständigt älskar.

Det enda jag möjligtvis skulle kunna gnälla på är varför jag får två skivor, när jag hade nöjt mig så bra med att få dessa med kanske två års mellanrum, för att ge varenda låt, varenda ton, den odelade uppmärksamhet de förtjänar. Jag är helt övertygad om att de hade blivit årsbäst båda gånger. 

 

För precis exakt så bra är Yellow & Green. 

Gör er själva tjänsten och lyssna på detta.