bobergsrecensioner

 

Att titelspåret skulle sitta som en smäck visste vi redan då låten släpptes på iTunes några veckor innan skivreleasen. Att få förhandssnaska på en låt som lägger sig i samma otroliga kvalitetskategori som till exempel Flying Wales och The Art of Dying fick undertecknad började kollosalrövsvettas av trängtan. Så när inledande Explosia träffar mig är det med en blandning av lättnad och eufori jag tar emot spåret. Det är precis så bra som Gojira alltid varit.

 

Rent tekniskt eller ljudbildsmässigt är det ingen större skillnad, fransmännen känns absolut igen från mästerverket The Way of All Flesh, vilket inte på något sätt är något dåligt, snarare precis tvärtom. Det är fortfarande samma skitfeta ljudbild, samma typ av extremt tekniska meckpartier och samma snortajta dödsmetall som kan få mästarmeckakter som Meshuggah att börja tveka lite på sig själva. 

 

Det är ärligt talat lite svårt att sätta ord på ett för mig så efterlängtat alster, att med ord kunna klä den majestätism bröderna Duplantier med anhang framkallar. 

Det är nog bäst ni lyssnar själva.

 

Det enda som jag har att invända på, och vad som enskilt gör att betyget sänks från mitt näst högsta till en otroligt stark åtta, är att det mot slutet blir lite mindre fokuserat och jag kommer på mig själv med att drifta bort under korta stunder. Dessutom är det lite för få extremtoppar, som föregångarens Vacuity, A Sight To Behold och tidigare nämnda The Art Of Dying på L'enfant Sauvage, däremot med fördelen av en med mycket högre lägstanivå sammansatt skiva.

 

Gojira fortsätter gå från klarhet till klarhet och har aldrig någonsin gjort mig besviken.

Förhoppningsvis dröjer det inte länge innan bandet äger världen. Men visst, det kan få ta sin tid.

 

Det finns ju vissa band som är värda väntan.

 

Betyg: 8

Bästa spår: Explosia och L'enfant Sauvage