Flying Colors - Flying Colors (2012)

Men det börjar lite oroligt. Det är inte förän refrängen i Blue Ocean tar fart jag tycker det överhuvudtaget är lyssningsbart. Introt känns lunkande ruttet och det händer att jag skippar låten för att jag bara påminns om introt, och glömmer bort att resten av låten faktiskt är bra.
Sedan tar det dock fart med småtuffa Shoulda Woulda Coulda, mysiga Kayla och den fantastiska The Storm som med sitt vackra intro, grymma refräng och underbara solo blir skivans bästa spår.
Alla bandmedlemmar tillåts ta plats utan att låtarna kompromissas, men det hörs att alla vill vara med och leka vilket är riktigt roligt. Dave LaRue får gott om utrymme att slappa sin bas i Forever in a Daze, det solas rätt friskt på sina ställen från Steve Morse, Portnoy har helt klart bestämt hur superdynamiska All Falls Down och proggigt avslutande Infinite Fire - som verkligen låter som Dream Theater-låtar - ska gå, synthfarbror Neil Morse lämnar spår av 70-tal i både Everything Changes och Infinite Fire och Casey McPhersons vibrato är förföriskt vacker i balladerna - Better Than Walking Away! - och lagomt grov, nästan lite grunge'ig i de mer fartiga låtarna.
När skivan väl är slut förvånas jag över hur en såpass splittrad skiva ändå kan låta så sammansatt. Ingen låt känns den andra lik och det vill hela tiden testas nya teser för att trycka på kuvertet, men allting backas upp av en solid ryggrad som vägras ruckas på, och jag tror det är det som gör att Flying Colors faktiskt ror det här projektet i hamn.
Det trodde jag inte efter första låtens intro.
Betyg: 7
Bästa spår: The Storm och All Falls Down
Kommentarer
Trackback