bobergsrecensioner

När jag för något år sedan recenserade Coat of Arms fick jag flest unika besökare på bloggen någonsin. Det säger väl kanske inte så mycket, eftersom de som läser bloggen ungefär är tre jag tvingar och två som vill. Men det är kanske en liten fingervisning om hur populära Sabaton faktiskt är i Sverige. Eller, Dalarna.
Jag själv jobbar stenhårt med att förstå popparnas storhet, men inte heller när masarna börjar gasta om stormaktstiden blir jag frälst. Tvärtom börjar jag fundera på hur mycket som faktiskt finns kvar att hämta för Sabaton.

Jag är långt ifrån en historieexpert, så någon större kunskap om stormaktstiden har jag ej, mer än att det mer eller mindre var tiden då Sverige geografiskt sett var som störst och att den där Karl II Adolf verkade vara en riktigt elak grabb. Så att Jocke Brodén och killarna tagit hjälp av diverse historieexperter för att kunna knåpa ihop sitt konceptopus är lika beundransvärt som för mig ointressant. Det är musiken - och innebörden av den - jag kommer recensera.

Och hur mycket jag än försöker känner jag bara att jag har hört detta förr. Jag skojar inte när jag säger att jag i nästan varje låt kan nynna ikapp en låt från en tidigare skiva. Och de låtar jag inte kan det i är dåliga. Så här kan vi snacka om att ta vara på det lilla man har. Det låter på sina håll bra - inte minst i de mer fartfyllda låtarna - men det finns ingen ny mark att bryta längre.

Vidare tror jag att det kommer bli väldigt svårt att fäkta bort de nationalismtendenser som skivan - inte minst den svenska versionen - uppvisar. Det är korkade anklagelser, absolut, men vill man vinkla det till sin fördel i form av fosterlandsslagord och ut-i-krig'ande är det inte svårt, alls. Detta är förvisso ingenting som rör mig själv i ryggen då det, som sagt, krävs en viss form av begåvningsreserv för att kunna - eller ens vilja - tolka en i teorin regelrätt tolkning som något rasistiskt.

Högst troligt kommer Carolus Rex sälja i multum oavsett vad jag säger eller tycker. Det är precis samma Sabaton som tidigare, varken mer eller mindre, vilket ju innebär att deras redan överdrivet stora fanskara med skivan absolut inte kommer bli mindre. The Lion From The North skumpar på gött, A Lifetime of War är en habil ballad, titelspåret spelas garanterat under power breaksen på Leksandsmatcherna och 1648 kommer skrålas på varenda fylleslag i Vansbro. Men det är samma takt, samma tänk, samma tråkiga sång, samma synthnedlusade refränger som på Coat of Arms, som på Art of War, som på...

När tröttnar ni?


Fotnot: Det är den engelska versionen som är recenserad. Hade det varit den svenska hade betyget varit två pinnar lägre.


Betyg: 5
Bästa spår: The Lion From The North och Ruina Imperii