bobergsrecensioner

 

Jag tror jag måste börja med att säga att titelspåret har ett fett intro, riffen ligger rätt och refrängen är riktigt hittig, på ett Dead By April-sätt. Growl av man, rensång av man, rensång av kvinna. Repeat. Det funkar även bra på Transhuman - vars första riff är en ren DbA-stöld - och avslutaren Inifinity. Småhårt, äckligt mycket synth, ett hoppigt beat och en fin refräng. 

Och anledningen till att jag börjar med detta är för att om jag börjat med att lista det som är undermåligt med Amaranthe i allmänhet och The Nexus i synnerhet hade jag inte velat försöka hitta något postitivt efteråt.

 

Det enda jag kan rekommendera er att göra är att sätta på Razorblade eller Electroheart, så förstår ni vad jag menar. Jag behöver egentligen inte fortsätta, men det skulle väl inte bli mycket till recension då antar jag.

 

För det är Aqua. AQUA säger jag. Det är hoppig, floppig sliskpop från ett band som låtsas vara svåra metalmänniskor men inte finner något annat intresse än att dra in så mycket stålar som fysiskt bara möjligt genom att mjölka fjortonåriga ambivalenta småpâjkar som vill ha något som är lite hårdare än Avenged Sevenfold. 

Formeln för en låt som Electroheart är precis likadan som valfri Aqualåt - du har synthen, du har trummaskinen, du har kvinnan på sång och istället för René som hojtar "Come on Barbie, Let's go party" har du en kille som "growlar" fram "With my electroheart" lite då och då. 

Det är så cyniskt att man fan baxnar, och en dödsdom i en genre som främjar autencitet framför något annat.

 

Jag vet inte vems fel det är. Om Amaranthe VILL spela ordentlig popmetal - en genre som ändå kan vara riktigt skojig - som de till exempel lyckas med ypperligt i suggestiva Mechanical Illussion och de blir tvingade till att sondera terrängen med avföring för att dess skivbolag säger så, eller om de faktiskt är nöjda med detta debacel till skiva.

 

Jag vet inte. 

Det enda jag vet är att detta till slut blir provocerande.