Avantasia - The Mystery of Time (2013)

Tobias Sammet är tillbaka med sin episka superkonstellation av olika heavy- och power metal-legender för att än en gång ta oss med på en resa genom rum och - bokstavligen - tid. Men är The Mystery of Time tillräckligt tilltalande för att göra bot och bättring efter sitt senaste debacel till dubbelsläpp?
 
De två avslutande delarna av Avantasias andra epos; Scarecrowsagan, The Wicked Symphony och Angel of Babylon var bortsett från ett par låtar en besvikelse. En såpass stor sådan att jag hade svårt att se hur Tobias Sammets superband någonsin skulle kunna återställa mitt förtroende med sin nya installation, en skepsism som inte direkt minskade när jag fick veta att Jorn Lande, den genomgående bästa sångaren på samtliga skivor, inte skulle sjunga på The Mystery of Time. 
Förutsättningarna var innan jag lyssnat på skivan inte alls goda med andra ord.
Såhär med facit i hand skäms jag dock nästan lite över att jag inte litade mer på Tobias Sammet.
 
Rent ljudkvalitets- och mixningsmässigt har inte mycket hänt sedan, well, The Scarecrow för över fem år sedan. Ändå låter det så annorlunda.
Viss del i detta har givetvis konstellationens nyaste - och största - medlem, symfoniorkestern German Film Orchestra Babelsberg, som på ett vackert och nyanserat - om än väldigt nedtonat - sätt sätter en extra touch på Sammets kompositioner.
 
Men det är inte där den stora skillnaden från dubbelskivorna från 2010 ligger. På The Mystery of Time låter allting... Tajtare. Smartare. Mer lekfullt. Och viktigast av allt, så mycket bättre.
Det kändes väl direkt att The Wicked Symphony och Angel of Babylon inte skulle släppts samtidigt och inte heller som två olika skivor, utan borde - för musikens skull - klippts ner och koncentrerats till ett enskilt alster. Skivorna var alldeles för spretiga, långa och besatt alldeles för mycket utfyllnadsmaterial, något som inte alls är vanligt när vi pratar Avantasia.
På The Mystery of time känns det som att Tobias Sammet gjort PRECIS just detta. Funderat ett varv till. Skippat det han inte tyckte höll allra högsta klass, filat på både refränger och arrangemang en extra gång. Mycket känns som sagt igen från förr, men här får jag känslan av ett mycket gott hantverk istället för en halvdan platta som pressas ut för sakens skull.
Det gör mig riktigt glad.
 
Skivans klarast lysande stjärna är - som vanligt - Sammet och förre Helloweenlegenden Michael Kiskes samarbete i Where the Clock Hands Freeze. Precis som The Wicked Symphony's enda(!) bra låt, mästerliga Wastelands, handlar det om en klassisk powermetaldänga utan dess like. Det är dubbeltramp, det är tjugga-riff, det är oklanderliga sånginsatser och det är en sådan där refräng som får dig att bli fullständigt knäsvag och ditt nackhår ställa sig på givakt.
Jag ser mig själv stå på toppen av ett snötäckt berg medan solen rödglödgad går ner bakom min rygg, eld sprutar ur små sprickor i marken, jag håller en fana i ena näven och en örn landar på min andra arm samtidigt som en drake flyger över huvudet på mig och allt exploderar i en metallegerad orgasm när Kiske smäller på refrängen, och vi omfamnas allihopa till slut av en enorm örns vingar innan vi sakta svävar ner mot marken igen.
Ungefär så.
 
The Watchmakers Dream imponerar mer under vers - och ett fantastiskt synthsolo - än under refräng och Sleepwalking funkar absolut som svulstig, slemmig powerballad med Cloudy Yang som stämma. Savior in the Clockwork är åtminstone fyra minuter för lång, What's Left of Me är så mycket mer än en pliktskyldig Eric Martin-ballad, utan blandar tillsammans med den helt fantastiska avslutaren The Great Mystery - med stor hjälp från tidigare nämnda symfoniorkester - Avantasia med Meat Loaf och lyckas - med stor hjälp av tidigare nämnda fingertoppskänsla - undvika att bli supersliskig utan istället slår an på en känsla av makt och känsla, precis som sådan här musik ska göra.
 
Så när The Great Mystery klingat ut är det en lika förvånad som lycklig Boberg som kort kan konstatera att Avantasia troligen gjort sitt bästa album sedan klassiska Metal Opera-dubletten för över tio år sedan. Jag trodde verkligen inte detta, och därför är det med stor glädje jag sätter ett högt betyg, ett betyg som blivit en pinne högre om saknaden av Jorn Lande inte varit så stor. Oavsett vad är det en storstilad comeback.
Allt är förlåtet.
 
 
Betyg: 7
Bästa spår: Where The Clock Hands Freeze och The Great Mystery

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0