Bring Me The Horizon - Sempiternal (2013)
Bloggen har mången gång tidigare fått lyssna på mig angående fenomenet 'förväntningar'.Detta är något som både gäckat mig och fått mig att förbehållslöst älska musik i allmänhet och metal i synnerhet.
Vad finns det för anledning att följa och älska ett band om man inte ser fram emot deras nästa släpp?Detta tillstånd föder ju dock oundvikligen förväntningar.
Och när ett band som Bring Me The Horizon - ett band jag var fullständigt ointresserad av, för att inte säga direkt tog avstånd till, tidigare - släpper en skiva som There Is A Hell, Believe Me I've Seen It, There Is A Hell, Let's Keep It A Secret - en skiva som jag kommer berätta om för mina barnbarn när jag är gammal - är det fruktansvärt svårt att inte äga ett visst mått av förväntan. Så när bandet sparkar sin bästa gitarrist tillika rensångare och ersätter honom med en synthist(!), var lämnar det då mig?
Det ska erkännas att det känns avigt i början. Mixningen - av mannen som förstörde Linkin park - är förvisso ren, men väldigt avskalad. Var är de där monsterriffen som så tydligt personifierar BMTH? Gaphalsen Ollie Sykes har dessutom lärt sig ta en ton eller två, vilket skänker en mer melodisk aspekt till bandets palett.
Jag sitter alltså och gnäller på anslag som gjort vilket annat band som helst bättre, men det jag till slut lärde mig att älska med Bring Me The Horizon är precis det som Slipknot tidigare i sin karriär besatt - en äkta, frustande ilska, en oförfalskad panik i sin röst, ett virrvar av arrangemang och en krossande styrka, mitt i en känsla av förlorat hopp. There Is A Hell... besatt just dessa svidande känslor, och när låtar som Don't Go, Fuck och Blessed With A Curse väl satt, fanns det ingenting som kunde stoppa ens egna känslor.
Så i den aspekten känns ett slätare, mer melodiskt sound som en förlust.
Men, efter runt åtta, nio lyssningar måste jag erkänna att jag måste kapitulera för tilltaget. Även om soundet har blivit "mjukare" - allting är som vanligt relativt - är lyriken svärtad av mörkaste ebenholts. Om du inte tror mig, så smaka på rader som
I'm scared to get close and I hate being alone
I long for that feeling to not feel at all
The higher I get, the lower i sink
I can't drown my demons, they know how to swim
eller
And when you die, the only kingdom you'll see
is two-foot wide and six foot deep
Och när The House of Wolves når bottenrekord i nedstämda gitarrer och Ollie Sykes bredställar fram ett "BOOWM!" känns allt precis sådär bra som det gjorde för tre år sedan.
Så jag har helt enkelt bestämt mig för att förväntningar får stå åt sidan den här gången. Sett ur ett objektivt perspektiv är Sempiternal än brutalt bra skiva. Mängder med melodikrokar att fastna i, mixningen är en ren fröjd i FLAC-format, texterna sväljer mig hel, och det finns så mycket känslor att hitta att det inte sällan känns som att du drunkar i drypande svärtat vemod. Skivan är bättre sammansatt än föregångaren, och även om den inte är lika brutal som There Is A Hell... är den minst lika träffande. Om än bara på ett annat sätt. Vilket ärligt talat är långt mycket mer än jag kunnat förvänta mig. Dessutom är Sleepwalking något av det bästa du kommer kunna krossa trumhinnorna till i år.
Betyget blir således väldigt högt.
Men hade blivit en pinne lägre om förväntningarna fått bestämma.
Betyg: 8
Bästa spår: The House of Wolves och Sleepwalking
Kommentarer
Trackback
