bobergsrecensioner

 

Redan under inledande Mountain förstår vi att vår dryga halvtimma med göteborgarna kommer bli en ytterst behaglig sådan. Arren sitter där, de elektroniska och akustiska pianoslingorna bidrar starkt till den emotionella ljudbild som bandet sportar och det hela skapar en riktigt riktigt mysig atmosfär. Det märks tydligt att Minoras största signum är en fantastisk förmåga att sätta pränt på känslor, såväl live som på skiva. I vissa stunder, när melodierna lyfter och Kenny jakobssons Tool-inspirerade fingrar får ta i på allvar, blir detta något som ärligt talat skulle klara sig riktigt riktigt fint på en stor öppen scen, trots att själva anslaget är av det mindre, mer anspråkslösa slaget. Det är riktigt imponerande. När Tommie Zetterlund dessutom påannonserar årets hittills tveklöst bästa låt, Into the Ocean är lyckan total, och nackhåren ställer sig på givakt.

 

Men.

Efter ett tag blir det uppenbart varför det är Minora som öppnar för Khoma och inte tvärtom. För även om musiken målas med en len pensel av en stadig hand kluddas det ibland till. Zetterlunds röst håller, men det är på snöret känns det ofta som. Han tar inte i med magen sådär så att han får ordentlig kraft utan det mesta verkar komma från halsen, och då blir det ibland nästan plågsamt att se. Som sagt, tonerna sitter, men det blir nästan irriterande när jag kommer på mig att undra om han verkligen klarar den där tonen, eller den där. Sådan sångteknik blir dessutom kraftlös i längden, och ibland försvinner Zetterlunds toner i mullret från basen och piskandet från cymbalerna.

 

Dessutom blir det snabbt tydligt att det är ett relativt ungt band som står på scen. Zetterlunds scennärvaro duger under låtarna - utan att på något sät vara spektakulärt - men mellansnacket är riktigt riktigt avigt. Visst, han vill vara lugn, känslosam och nästan timid, men detta blir direkt tafatt. Han fångar inte alls in publiken som man vill att en frontman ska göra, utan lämnar oss nästan till oss själva. Mikael Åkerfeldt är en mästare på att vara lugn, metodisk och nästan arrogant - och ändå fånga varenda person i publiken i sitt väna grepp och aldrig släppa taget.

Se och lär, Tommie.

 

Men, med detta sagt är det dock en njutning att få se Minora, och finns det någon form av rättvisa kommer göteborgarna skjuta i höjden som ett av de finare banden vi har här i stan. Med lite tid och lite träning.

 

Bäst: Into the Ocean lämnar mig blödandes.

Sämst: Bättre på självförtroendet till nästa gång. Jag kommer inte ens ihåg hur er basist ser ut.

 

 

 

Det är ett otroligt vågat grepp av Khoma att börja med en ballad som In Ruins. Men, ska det visa sig, ett genialiskt sådant. Låten är så vacker, så melankolisk och så gudalikt bra att det omöjligt kan finnas ett person kvar på Top Floor med ett helt hjärta. Jan jämtes ojämförbara sätt att som ett känslomässigt kalhygge närma sig oss i publiken är enastående. Och när han, svettig ändå inpå skäggstubben och med håret åt alla håll lugn och tyst säger "Den här låten handlar om kärlek" vet jag att detta blir tufft. Like Coming Home är enligt mig en av de vackraste låtarna på jorden, och att då uppleva den i ett liveutförande är som att sparka sitt hjärta på pungen. Jag utelämnas fullständigt åt mina känslor och i det avslutande crescendot tjocknar det faktiskt till i halsen på mig. "Löjligt", tänker jag, tittar på Christoffer och ser att han har tårar i ögonen. Och då inser jag. Att Khoma är en urkraft som inte kan liknas med något annat vi har. Vuxna män med trasiga hjärtan står i hundratal och oförfalskat hänger sig till vad som pågår framför dem.

Det är så vackert att det gör ont.

 

Till och med låtarna från A Final Storm, som i mina ögon förstördes av In Flames-sångaren Anders Fridéns skivbolag, är fantastiska, och ett klassiskt bevis på hur jävla bra det blir när de får luftas live, där det är meningen att dessa låtar ska spelas. Vare sig det är Army of One, In it For Fighting eller för kvällen fullständigt krossande vackra All Like Serpents är det gjort på absoluta världsklassnivå. Inte en ton, inte ett riff, inte ett komp känns fel eller avigt. Detta är så nära perfektion du kan komma. På riktigt.

 

Anledningen till att Khoma gör den här klubbturnén är för att promota sin "nya" skiva All Erodes, med material bandet gjort mellan 2002 och 2013 men som inte landat på fullängdsskivorna. Och även om mycket material är bra - som till exempel tidigare nämnda In Ruins - är det inte därför jag är där. Det är fortfarande The Second Wave som är deras magnum opus, och för alltid så kommer vara.

Och givetvis är det låtarna från den skivan som slår hårdast. När andra setet inleds med lunkande The Guillotine blir hela jag en enda stor gåshud(it's a word!). Urkraften i Through Walls är skoningslös och när spelningen - är det meningen - avslutas med vad som enligt mig för evigt kommer vara en av tidernas bästa låtar - One Of Us Must Hang - tappar jag för ett ögonblick förståndet. Och jag är inte ensam. Det är något oerhört träffande att se alla dessa människor skrika ut sin ångest, sin hjärtekross och sina sorger till Jan Jämtes sparkande, duckande och slitande persona på scen. Det är fullständigt omöjligt att förklara. Finns inte en chans. Det måste upplevas.

 

Aldrig någonsin har Khoma känt sig nödgade att faktiskt göra ett extranummer. Men när vi alla står och klappar i takt och stampar i golvet, skrikandes efter mer trots att One Of Us Must Hang alltid är avslutaren, går bandet, något förvånat och uppriktigt tacksamt tillbaks upp på scen och sliter av bomben Osiris till publikens enorma förtjusning.

 

Och så är det över. Scenen lämnas, igen. Det blir svart. Och vi är tillbaka i verkligheten igen.

Jag och Christoffer lämnar lokalen och går ut i den kylslagna blåsten. Träden är fortfarande kala och svajar liksom eftertänksamt i takt med vinden. Jag tror att de, precis som vi, undrar om det inte är dags snart.

Och allting är så grått. Att återkomma till verkligheten efter denna makalöst känslosamma tripp känns nästan hånande. Jaha. Sätta sig på en spårvagn, åka hem. Ensam.

Jag fattar inte.

 

Det går kort sagt inte riktigt att sätta ord på vad vi upplevde igår. Jag önskar jag kunde, men som ni ser blir det mest babbel. Jag önskar helt enkelt att ni var där, och fick uppleva detta.

 

Jag gör verkligen det.

 

Bäst: För alltid One Of Us Must Hang. För evigt.

Sämst: Det känns nästan hånande att materialet från A Final Storm - låtar vilka andra band som helst skulle döda för - inte får leva ut sin fulla potential när de ska dela tid och rum med låtar från The Second Wave.