bobergsrecensioner

 

Korn III: Remember Who You Are från 2010, där meningen var att bandet skulle gå tillbaka till sina rötter föll inte alls väl ut, egentligen enbart på grund av för dåligt låtmaterial. På The Paradigm Shift har man fått tillbaks mannen som gjort Korns sound till vad det är, gitarristen Brian "Head" Welch och har samtidigt som man valt en fortsatt lite elektronisk prägel på musiken, fått en välbehövlig kick i låtskrivarskrevet. Och resultatet är ärligt talat bra mycket bättre än jag någonsin kunnat tro.

 

För när jag på Youtube av en slump hittade bandets första singel från skivan, helt fruktansvärt usla Never Never dömde jag ärligt talat ut Korn som färdiga i branschen. En sanslöst trälig sak med en ickeexisterande melodi som inte ens gör mig förbannad över att det är så dåligt utan snarare lämnar mig likgiltig.

 

Som tur är märks rätt fort att denna styggelse till musikstycke är tveklöst sämst på skivan och ett gravt undantag, för resten av skivan är faktiskt riktigt mysig. Inledande duon Prey For Me och Love & Meth är dessutom så krossande bra att båda två känns som årsbästalåtar.

Ett annat stort problem med Korn har dock varit just hur de valt att placera ut låtarna på sina skivor. I många fall känns det som att de implementerat tänket "Bästa låten först och sämsta sist, nu kör vi!", vilket ibland gör det otroligt osexigt att lyssna på en hel skiva med Bakersfieldkvintetten. Min oro för just detta fenomen blir dessutom inte direkt mindre då de väljer att smaska på med två så fantastiska låtar redan i början. En oro som dock visar sig vara obefogat då The Paradigm Shift roligt nog fortsätter leverera. Mass Hysteria sitter på ett riktigt suggestivt, malande riff som verkligen får gamnacken att börja darra och Paranoid And Aroused börjar med ett sådant där välkänt Head-pipande riff som biter tag i sentimentalnerven och vägrar släppa. 

 

Plattan är dessutom väldigt välproddad och Ray Luzier kommer för första gången sedan han ersatte David Silveria på trumpallen till sin verkliga rätt. Att han varit en duktig trummis har väl varenda kotte vetat, men han har av olika anledningar inte riktigt fått visa vad han går för på tidigare alster. Nu känns han med sitt otroliga detaljarbete vilket gifter sig med en fantastisk mastring som en stor del i varför The Paradigm Shift blir Korns bästa släpp sedan 2005.

 

Jag hade verkligen inte förväntat mig detta, men Korn har gjort sitt jämnaste album på länge. The Paradigm Shift är smart, välljudande och blir aldrig tråkig, och Korn visar med allt fysisk tydlighet varför de är existensberättigade anno 2013.

 

 

Betyg: 7

Bästa spår: Prey For me och Love & Meth

Absolut, när titelspåret på Triviums sjättefullängdare verkligen tar fart i en otroligt medryckande refräng är det på gränsen till omöjligt att inte ryckas med. Ett snyggt förpackat litet popsnöre som jag inte skäms för att skråla med i. Även partier i Incineration: The Broken World och Villainy Thrives gör att jag höjer lite på ögonbrynen.

 

Men det blir otroligt snabbt tydligt att när metal kläs i en såpass melodisk fjäderskrud är det enbart just det - melodier - som till slut spelar roll, vilket blir otroligt tydligt på Vengeance Falls. Matt Heafy har valt att att nästan helt frångå det som gjorde explosiva supersuccén Ascendancy från 2005 till en fantastisk skiva och Trivium till superstjärnor. Borta är den polerat råa ljudbilden, de fräna attackerna som tacksamt bryts av med vackert tekiska partier eller en fet refräng. Komponenter som när de gifte sig med varandra sammanflöt i en rätt fantastisk symbios.

På Vengeance Falls låter musiken precis som skivomslaget ser ut - Kallt, rent och metalliskt. Vilket blir extra tråkigt när låtmaterialet helt enkelt inte håller måttet. Skivan är fem låtar kortare än specialvarianten av In Waves från 2011 men jag tröttnar likt förbannat fortare på Vengeance Falls. Heafys sång är hel, ren och nytvättad och growlpartier är sällsynta. Låtarna innehåller ingen dynamisk tyngd och på grund den ofarliga ljudbilden smetas allting till slut ut i ett ointressant brus. Att plattan är proddad av David Draiman känns inte det minsta förvånande, och i vissa partier kan man nästan skymta lite Disturbed-toner vilket får mig att rysa av obehag. Lyssna bara på Through Blood And Dirt And Bone.

 

Dessutom är Nick Augusto en fruktansvärt tråkig trummis.

 

Jag är för den delen inte det minsta orolig. Jag är fullständigt övertygad om att skivan kommer uppskattas av unga metalfans och i förlängningen ses som ett gott dagsverke av Orlandokvartetten.

Jag själv kan dock hålla mig för skratt när jag inser att Trivium idag inte är mycket bättre än de band som uppkom i Ascendancys kölvatten. 

 

Betyg: 5

Bästa spår: Vengeance Falls och Villainy Thrives