Trivium - Vengeance Falls (2013)

Men det blir otroligt snabbt tydligt att när metal kläs i en såpass melodisk fjäderskrud är det enbart just det - melodier - som till slut spelar roll, vilket blir otroligt tydligt på Vengeance Falls. Matt Heafy har valt att att nästan helt frångå det som gjorde explosiva supersuccén Ascendancy från 2005 till en fantastisk skiva och Trivium till superstjärnor. Borta är den polerat råa ljudbilden, de fräna attackerna som tacksamt bryts av med vackert tekiska partier eller en fet refräng. Komponenter som när de gifte sig med varandra sammanflöt i en rätt fantastisk symbios.
På Vengeance Falls låter musiken precis som skivomslaget ser ut - Kallt, rent och metalliskt. Vilket blir extra tråkigt när låtmaterialet helt enkelt inte håller måttet. Skivan är fem låtar kortare än specialvarianten av In Waves från 2011 men jag tröttnar likt förbannat fortare på Vengeance Falls. Heafys sång är hel, ren och nytvättad och growlpartier är sällsynta. Låtarna innehåller ingen dynamisk tyngd och på grund den ofarliga ljudbilden smetas allting till slut ut i ett ointressant brus. Att plattan är proddad av David Draiman känns inte det minsta förvånande, och i vissa partier kan man nästan skymta lite Disturbed-toner vilket får mig att rysa av obehag. Lyssna bara på Through Blood And Dirt And Bone.
Dessutom är Nick Augusto en fruktansvärt tråkig trummis.
Jag är för den delen inte det minsta orolig. Jag är fullständigt övertygad om att skivan kommer uppskattas av unga metalfans och i förlängningen ses som ett gott dagsverke av Orlandokvartetten.
Jag själv kan dock hålla mig för skratt när jag inser att Trivium idag inte är mycket bättre än de band som uppkom i Ascendancys kölvatten.
Betyg: 5
Bästa spår: Vengeance Falls och Villainy Thrives
Kommentarer
Trackback