bobergsrecensioner

 

Och visst hör man att det är Flesh-Gerd Apocapuppa som tagit mina högtalare i besittning. Det är en extremt teknisk och modern svärtad dödsmetall med en total vägran att låta mig andas ens för en sekund. Det är med få undantag, bland annat ett bokstavligt talat frustande intro, full patte från sekund ett. Som brukligt gällande italienarna har de dessutom en fullfjädrad orkester i röven - komplett med stråkar, trumpeter, läskig kör och tjock operatant - som skänker den skitelaka blastbeatdödsen ett otroligt vackert, melodiskt och dramatiskt anslag. Något passar den grekiska myten kring Knossos labyrint och Minotauren perfekt. Inledande Kingborn sätter standarden och lägstanivån sänks väldigt sällan under 'oemotståndligt'. 

 

Vad jag dock ser mig ha lite problem med är ironiskt nog mixningen. Fleshgod Apocalypse verkar ha foskuserat så fruktansvärt mycket på att ge oss en episk dödsberättelse att de krämar på så inåt bara Hades med orkesterpartier att jag ibland har svårt att höra gitarriffen över alla trumpeter och domedagskörer. På Agony var mixen fullständigt perfekt, det var fortfarande en dödsmetallskiva men med väl avvägda och otroligt vackra orkestrala inslag. På Labyrinth tar de under de första lyssningarna över så pass mycket att jag faktiskt blir orolig. Låtarna sätter sig inte lika bra och jag upptäcker att jag lätt tappar koncentrationen.

 

Det blir dock bättre. Labyrinth är på inget sätt en skiva du ska sätta dig med en kvart på väg till jobbet, utan är verkligen en skiva du får jobba med. Och så här kanske femton lyssningar in är Labyrinth alldeles sublim. Trots sina små skavanker och färre extrema toppar än på Agony är jag konstant underhållen och få band kan förmedla en sådan oförfalskad känsla av melodiös kraft som Fleshgod Apocalypse. Betyget är starkt, och om jag till nästa giv får en bättre mixning och lite större variation kommer jag höja betyget med en eller två pinnar.

 

 

Betyg: 7

Bästa spår: Minotaur (The Wrath of Poseidon) och Under Black Sails

 

 

Den initiala känslan var faktiskt inte obefogad. Tycker inte jag i alla fall. Avenged Sevenfold har länge präglats av sin Iron Maiden-skuttande och -solande metalcorethrashhybrid och även om föregående skivan, minst sagt mediokra Nightmare, var ett steg mot ett lite allvarligare och taktmässigt mer rätframt anslag blev jag nästintill chockad av vad som mötte mig på Hail to the King. För att fortsätta med Maiden-referenserna; Om Waking The Fallen, City of Evil och i viss mån bandets självbetitlade fjärde skiva var The Number of the Beast, Powerslave och Fear of the Dark är Hail to the King The Last Frontier. Sävligare, mer rifftung och mer byggd för att nicka i långsam takt till än att inleda någon form av benknäckardans på en regnig leråker. 

 

I början är detta väldigt ovant, på gränsen till avskräckande. Jag är inte alls bekväm med det nya tilltaget och vill helst stänga av. Men efter någon random eftermiddag med musiktorka sitter det lite bättre vissa partier sticker ut och lockar. De blir snabbt fler och efter ett tag får jag kapitulera för det faktum att Hail to the King faktiskt sitter som en smäck. 

 

Inledande Shepherd of Fire tuggar på riktigt gött i versen, This Means war är tvivellöst bäst på skivan och en dänga jag kommer vilja lyssna på även om ett par år. Requiem är spännande med sin semiteatrala ton och på avslutande Acid Rain bjuder M. Shadows på sin enligt mig bästa sånginsats någonsin. Jag har inte velat erkänna det, men jag älskar verkligen den mannens raspiga stämma, och frånsett Micke 'Jag kungen är över alla här' Åkerfeldts lena silkessröst tillika trollbesatta dödsrossel tror jag M. Shadows besitter den röst jag mest av allt själv skulle vilja äga.

 

Givetvis är inte allt guld som glimmar. Titelspåret är fortfarande ett sanslöst sömnpiller, Crimson Day den lika pliktskyldiga som dyngtråkiga balladen och Doing Time tar bara upp onödig speltid. Coming Home har jag dessutom hört på de tre senaste Maidenplattorna, och eftersom det är A7x är skivan givetvis mixad enligt modern metal-formel 1A(Även om jag måste erkänna att plattan låter riktigt fräsch i FLAC-format och ordentliga lurar).

 

Lättlyssnat, oväntat svängigt och hyfsat kompetent får agera ledord för överraskningen Hail to the King som gick från skämskudde till självklart val i lurarna på väg till jobbet när min mobilsurfgräns övertrasserats och jag således inte fick lyssna på In Solitude och The Winery Dogs.

Som en Newcastle Brown Ale när de riktigt fina Iporna är slut; ett fullgott substitut, men aldrig en fullvärdig ersättare.

 

Betyg: 6

Bästa spår: This Means War och Acid Rain