bobergsrecensioner

 

Och visst hör man att det är Flesh-Gerd Apocapuppa som tagit mina högtalare i besittning. Det är en extremt teknisk och modern svärtad dödsmetall med en total vägran att låta mig andas ens för en sekund. Det är med få undantag, bland annat ett bokstavligt talat frustande intro, full patte från sekund ett. Som brukligt gällande italienarna har de dessutom en fullfjädrad orkester i röven - komplett med stråkar, trumpeter, läskig kör och tjock operatant - som skänker den skitelaka blastbeatdödsen ett otroligt vackert, melodiskt och dramatiskt anslag. Något passar den grekiska myten kring Knossos labyrint och Minotauren perfekt. Inledande Kingborn sätter standarden och lägstanivån sänks väldigt sällan under 'oemotståndligt'. 

 

Vad jag dock ser mig ha lite problem med är ironiskt nog mixningen. Fleshgod Apocalypse verkar ha foskuserat så fruktansvärt mycket på att ge oss en episk dödsberättelse att de krämar på så inåt bara Hades med orkesterpartier att jag ibland har svårt att höra gitarriffen över alla trumpeter och domedagskörer. På Agony var mixen fullständigt perfekt, det var fortfarande en dödsmetallskiva men med väl avvägda och otroligt vackra orkestrala inslag. På Labyrinth tar de under de första lyssningarna över så pass mycket att jag faktiskt blir orolig. Låtarna sätter sig inte lika bra och jag upptäcker att jag lätt tappar koncentrationen.

 

Det blir dock bättre. Labyrinth är på inget sätt en skiva du ska sätta dig med en kvart på väg till jobbet, utan är verkligen en skiva du får jobba med. Och så här kanske femton lyssningar in är Labyrinth alldeles sublim. Trots sina små skavanker och färre extrema toppar än på Agony är jag konstant underhållen och få band kan förmedla en sådan oförfalskad känsla av melodiös kraft som Fleshgod Apocalypse. Betyget är starkt, och om jag till nästa giv får en bättre mixning och lite större variation kommer jag höja betyget med en eller två pinnar.

 

 

Betyg: 7

Bästa spår: Minotaur (The Wrath of Poseidon) och Under Black Sails