bobergsrecensioner

I en evig strävan efter att finna sin egen nicsh lyckas vissa bättre än andra. Många tar nischandet in absurdum bara för att dom kan. Slutresultatet i många av dessa fall lämna en hel del att önska.

Machinae Supremacy är ett band som i mina ögon lyckats relativt bra. De har tagit två av mina favoritgenres - Metal och spelmusik - och gjort något som ofta är väldigt spännande men som kanske inte håller i precis alla lägen.

En sak ska stå klar redan innan recensionen börjar - jag gillar INTE Robert Stjärnströms röst. Den är alldeles alldeles för ljus, gnällig och fjunig. Att hitta en ersättare till honom ASAP är essentiellt för bandets överlevnad om du frågar mig.

Så. Med det sagt.

Machinae Supremacy spelar egentligen väldigt traditionell hårdrock, mycket cymbaler och relativt tunga riff med småkatchiga refränger. En vääldigt stor skillnad är dock SID'en.

SID är den typ av musik(snarare det ljudchip, Sound Interface Device)) som kommer från en Commodore 64. Ni vet, dendär skitgamla TV-spelskonsolen som typ kom innan NES. Typ hundra år sen med andra ord.

Machinae Supremacy har valt att använda dessa ljud istället för en vanlig synth. Det kan i mångas öron låta precis likadant, men inte för mig. Bitpop är en genre i sig, som sträcker sig milvis längre än "Super Mario-låten". Det finns nattklubbar där DJ'en håller en gammal Game Boy kopplad till högtalarsytemet och sedan spelar musiken på denna bärbara konsol.

Bara för att man älskar kebabpizza och och tårta, betyder det ju inte att man slänger in köttet i födelsedagstårtan, ellerhur?

Det jag menar är att två väldigt bra saker - i detta fall bitpopen och hårdrocken - behöver inte bli bra tillsammans. Och ibland känns det så med Machinae Supremacy. Bortsett från den usla sången(som alla mainstreamare där ute säkert älskar...) kan det ibland krocka mer än önskvärt. Ett bra exempel är andra spåret, Need For Steve(JAG VET!! Så sjukt bra^^) där dåligt samplade ljud som mer låter som en synthesizer varvas med en riktigt tjatig refräng.

Men allt som oftast kommer "Gaz" och grabbarna undan bra, lär sig prioritera och slutresultatet blir faktiskt bra. Inte minst eftersom samtliga musiker är väldigt duktiga på sina respektive instrument. 

En av de bästa låtarna är nog Skin, låten börjar som en ballad och avslutats med ett supersnabbt crescendo värt sitt namn. Det blir snabb tapping på gitarren och mycket cymbaler, i väldigt snabb takt, sett till hur låten börjar.

Det som dock gör att låten stannar kvar i huvudet är den väldigt väldigt bra texten. Vilket tyvärr är enda gången på skivan. Texterna är inget man alls lägger märke till.

Den allra bästa låten på skivan är dock Dark City. Och den är inte lite bra heller.

En ensam gitarr ljuder kallt och ekande i en underbar slinga innan de andra instrumentalisterna kraftfullt dyker upp och bildar en väldigt fin ljudbild

Denna låt MÅSTE bara handla om ett av tidernas bästa spel, Final Fantasy VII, sett till texten i alla fall. Det är där och ingen annanstans jag hamnar när jag hör denna låt. Och det är ett riktigt gott betyg ska sägas. Och sedan ska vi inte ens nämna solot i slutet av låten. Jag ser verkligen Cloud och Aeris sitta i Migdars slum och älska varandra i hemlighet. Gåshuden hamnar nånstans i Nangijala, så stor är ultramysfaktorn

Sen måste ju faktiskt covern de gör nämnas. Lite otippat hamnar valet på Britney Spears skitdåliga låt Gimme More.

Trots att Machinae Supremacy håller sig originalet troget, totalt slaktar bandet föregående version. I mina ögon är denna version riktigt riktigt bra. Små blip-blop-ljud här och var och en riktigt vass produktion, ljudet är helt klockrent. En roligt frisk fläkt, jag som annars inte gillar covers

Den totala känslan av detta är att det är en bra skiva. Det är tyvärr ingenting som sätter sig långa stunder efteråt, inget som som finns kvar i huvudet längre än tills man sätter på nästa skiva. 

Men ibland är det inget fel på det heller. Jag håller mig klart underhålld för stunden. Betyget hade dock vart minst en pinne högre om det inte vore för att jag vill mörda sångaren.

Betyg: 6

Bästa spår: Skin och Dark City