bobergsrecensioner

Det är givetvis alltid speciellt när The Haunted släpper nytt. Förväntningarna ligger alltid otroligt högt upp. Inte konstigt å andra sidan, killar som Peter Dolving och Björlerbröderna bör kunna hosta på en svamp och få den att bli av renaste platina.

Det är med en gnutta oro man slänger på skivan. Eftersom The Dead Eye var en ren besvikelse sitter tanken på en mer tillbakalutad platta som en nagel i ögat. Att då få höra en låt som Moronic Colossus spränga ens trumhinnor känns mer värt än något. En riktig Haunted-dänga som inte bara andas deras trash-era, utan till fullo lever ut den. Det känns helt underbart helt enkelt.

Men även de bästa starter kan sluta i ett riktigt debacel. Som tur är inträffar det aldrig med denna skiva. Andra låten, Pieces, fortsätter på samma sätt med ett gött dubbeltrampande låten igen och introriffet framkallar headbangarspasmer med en gång. Enda minuset kan tänkas vara rensången, som börjar låtar mer och mer som Anders Fridéns gnällande, vilket inte är något att sträva efter alls.

Little Cage fortsätter med tvåtakten och trashandet är tillbaks. Det luktar väldigt mycket Mary Beats Jane, men det gör inte ett skit, snarare tvärtom. Valfri Björler och bror kan sina grejer och Peter Dolving skriker som vanligt som om han vore besatt. Det är precis såhär ny trashmetal ska låta. Snabbt, tungt, smutsigt och jävligt. 

Trenches lugnar ner tempot en del, men det gör absolut inget. Inspirationen är helt klart hämtad från The Dead Eye, men texten är så bra att den mer framkallar en känsla av mörker än dedär slita-sönder-allting-i-hela-världen-vibbarna man fått tidigare. Det passar dock väldigt bra i sin kontext, varpå jag inte har några unvändningar. En mycket bra låt med ett skönt sista crescendo som i mitt sinne väcker väldigt mycket mörka känslor och tankar. I like.

Introt till femte låten, Ceremony är skitbra.  Möller Jensen börjar räkna in, ett väldigt dovt riff drar igång, och det känns som att jag fått en dålig release, men så skriker Jensen till, börjar räkna in och då bryter helvetet lös med ett superriff och dubbelkaggarna från hell. 

Per Möller Jensen ja. Detta moraliska kalhygge till trummis. Grabben får ta väldigt mycket plats, räkna in samtliga låtar, och sedan spela skiten ur trumsetet. En trummis som verkligen ALDRIG gör en besviken. En perfekt länk mellan gitarren och sången, en annan trummis går inte att hitta. Att han dessutom sitter och tokspelar som han gör utan triggers på baskaggarna gör knappast saken värre...

Sjätte låten, Skuld behöver han inte räkna in dock. En lugn sak, mer prat än sång. Dova gitarrer. Säkerligen ett spår många hellre vill ha i slutet, men jag tycker den ligger fint. 

Att låten därefter, Crusher, totalt mosar allt så kallat motstånd och låter det ligga blödande på marken. Riffet i början går inte att jämföra med mycket. Man reser sig bara från stolen, ställer sig bredbent, låter ens armar försiktigt sluta sig runt sin luft-ESP Explorer och dundra iväg.

Ett tre minuter långt tåg med allt som gör The Haunted till ett av de bästa Trashbanden i modern tid. Det räcker med bara denna låten för befästa detta.

Rivers Run anammar det lugna hos The Haunted, med mycket cymbaler, slingor och harmonier. Tyvärr får man Dolvings lite sämre sångröst på köpet. Så när de sista självande 40 sekunderna ljuder och avbildar en otorligt vacker ljudmatta i form av ekande cymbaler, ledsna skrik och sköna slingor från gitarrerna önskar man att hela låten var såhär. Antagligen den minst bra låten på skivan.

Iron Mask börjar även den lugnt, och lite oroligt blir man. Två på raken? När Peter Dolving då skriker ur sig "so the fuck away from me" och dubbelkaggarna långsamt börjar ta fart blir man glad igen. Det går kanske inte fort, men det låter så bra. Så bra. Det känns The Dead Eye, men detta skulle antagligen vart en av de bästa spåren på den skivan i sådana fall.

Faultline, som antagligen kommer vara skivans sista spår, fungerade inte i denna release, så det förstörde lite. 

Summan av kardemumman efter denna långa recension är att man kan dra en lättnadens suck. Arvet efter the Dead Eye lever som tur inte kvar, utan andas bara ...Made Me Do It, One Kill Wonder, och inte minst, deras bästa skiva, rEVOVLEr. Det gör fröken Boberg extremt lycklig. Efter bara två genomlyssningar känns det som en av de bästa skivorna på denna sida halvåret. 

Inte illa. Inte illa alls.

Betyg: 8

Bästa Spår: Moronic Colossus och Crusher

Fotnot: Skivan släpps 17'e September.