Burst - Origo
Vemodigheter är det svårt att få nog av,i alla fall när det leder någonstans. Burst gör fina grejer av väldigt lite.
Första gången jag lyssnade på Burst vart jag inte direkt imponerad. Jag gillade första låten, Where The Wave Broke, en kalaspingla i mina ögon. Men sen vet jag inte om det hände så mycket
Efter ett par lyssningar tycker jag det är mycket bättre. Det är väldigt mörkt utan att bli någon form av avgrundsdjup dödsmetall. Det är gitarrer i moll, arg röst och skönt trumspel. Ytterst varierat och smakfullt, trots sitt tema.
Jag gillar det verkligen. Ensamheten man utsätts för känns faktiskt upfriskande. Sedan varvas det friskt mellan djupa, lugna partier och mindre kaos, och det har jag en tendens att tokdigga alla gånger.
Faktum är att jag till och med kan se likheter med Opeth. Mer än nåt annat band i alla fall. Det är väldigt mörkt, det varvas takter och långa partier med slingor, och trumspelet känns igen.
Det krävs helst sin sinnesstämning för att lyssna på detta. Burst verkar vilja bryta ner sin lyssnare. Jag ombads förklara vad det var för typ av musik till en vän. Jag kom inte på något annat att säga att "om domdär "döda-allt-som-finns-stenhårda-dödsmetallbanden" är fysisk smärta, är Burst monstret under sängen. Det känns mer psykiskt. Det är nedstämt och deppig... Och alldeles alldeles underbart. Nästan i alla fall.
Givetvis finns det downsides, det blir gärna lite väl tradigt i längden kanske, inget man plockar fram en gång i veckan och lyssnar igenom.
Men passar sinnesstämningen och man gillar Opeth eller bara lite dovar musik, testa detta för sjutton!
Betyg: 7
Bästa spår: Where The Wave Broke
Fotnot: Läs gärna Tomas Lundströms recension av samma skiva, en jättebra recension:
http://dagensskiva.com/2005/11/18/burst-origo/
