bobergsrecensioner

Väntan har varit lång. Det var sju, kanske till och med åtta månader sedan man fick tag på biljetten, och nu var det äntligen dags för fjärde versionen av Bobergs upplevelse av Iron Maiden live.

1982-1986 stod på schemat, Maidens allra bästa dagar. Även om ett par låtar lyckas slippa genom tidsramen är nästa samtliga låtar gamla klassiker från The Number of The Beast, Piece of Mind, Powerslave och Seventh son of a Seventh Son.

Detta blir min ultimata recension på konserten, låt för låt. Låtarna tilldelas betyg mellan 1 och 5 medans helhetsintrycket blir mellan 1 och 10.

Aces High

Aldrig förr har mina förväntningar varit såhär stora. Jag har ALLTID önskat att få höra denna låt live men mina böner har aldrig blivit hörda. Den mindre rädsla för att bli drabbade av samma halvkrassliga Bruce som i Stockholm totalt anihilleras av det yrväder som äntrar scenen. Det fullkomligt Lyser om Dickinson och grabbarna. Total värdsklass.

Betyg: 5

2 Minutes to Midnight

Man har ju hört den förr. Den är given i dessa sammanhang, allsången sitter som en smäck, men det är väl inte direkt min favoritlåt bland alla. Många klagade på ljudet, men från där jag stod lät det jättebra hela kvällen igenom.

Betyg: 3

Revelations

O God of earth and altar
Bow down and hear our cry
Our earthly rulers falter
Our peolple drift and die
The walls of gold entombe us
The swords of scorn divide
Take not thy thunder from us
But take away our pride

Just denna textrad är helt magisk för mig. Jag fullkomligen skriker för full hals av lycka. Detta är ren och skär poesi. Jag vill aldrig att denna låt ska ta slut. Aldrig någonsin

Betyg: 5

The Trooper

Du kommer aldrig undan den vare sig du vill eller ej. Tur det. Inte minst idag när allt, precis allt, från Nickos brutna näsa till Dave Murrays smilgropar sitter PRECIS där det ska. Maiden kan uppenbarligen inte misslyckas.

Betyg: 4

Wasted Years

Adrian Smith's låt om turnétröttheten och ensamheten är lika vacker som alltid. Glamo tjuter som ett barn när Murray börjar tapa på gitarrhalsen.

Betyg: 4

The Number of The Beast

Det näst mest uttjatade numrena i hela Maiden-kartoteket brukar väldigt ofta klara sig väldigt bra på en otroligt bra scenshow. Men en liten röd tomte längst upp till höger på scen och ingen spexande Bruce under solot känns som en ripoff. Jag vet inte om det är menat som så, att man ska lita på bandets skicklighet i sig. Det är det absolut inget fel på, men det blir lite fel i just en sådan här uttjatad låt, tyvärr.

Betyg: 4

Can I Play With Madness

Både Rime of The Ancient Mariner  och Feard of The Dark utlovas under mellansnacket. Vi får Can I Play With Madness. inte coolt om du frågar mig. Svagaste låten från skivan blev singel, ironiskt nog. Många som gick och kissade och köpte öl under denna låt.

Betyg: 3

Rime of The Ancient Mariner

Nu jäklar i min lilla lådda händer det grejer! Jag fullkomligen skriker ut min lycka, hoppar upp och ner flera gånger när Bruce utannonserar låten precis som i Longbeach Arena 1985; "This is what not to do if a bird shits on you".

Detta ungefär hundratjugioelve minuter långa rock-epos är så omfattande, suggestivt och skitbra att jag inte förstår hur det någonsin ska kunna bli bättre efter detta...

Betyg: 5

Powerslave

...och likt förbaskat blir det det i alla fall. Om jag längtat efter Aces High är det bara en bråkdel av vad känslorna blir när jag hör att det är dags för detta monster till låt. Allt från de klassiska egyptiska tongångarna, det lågmälda solot och Bruce's Fågelmask, allt är helt till ett hundra procent rätt rätt rätt. Det känns bara så bra.

Betyg: 5

Heaven Can Wait

Wowowandet i mitten av låten med typ 30 musiker(Bland annat In Flames basist Peter Iwers) kan kännas ganska coolt, men jag har aldrig gillat låten. Fatta Deja Vú istället för denna!?

Betyg: 3

Run to The Hills

Maidens absolut mest uttjadade låt. Helt olidlig att lyssna på i sitt studioformat, men framförd av 56 000 fans på betonghelvetet i Göteborg blir det oscar i publiksvar. Bruce njuter.

Betyg: 5

Fear of The Dark

Den enda låten som slipper igenom 80-strecket är denna allsångsfavorit. Och varenda gång den spelas live hörs publiken mer än Bruce Dickinson själv. Det är så man blir tårögd. Publiksvaret sitter mer än som en smäck. Allsången lär hörts ända till Stockholm Stadion.

Betyg: 5

Iron Maiden

Titellåten får avsluta det primära setet, och det görs som alltid både med glimten i ögat från gitarristerna och även med pompa och ståt  i form av smällare, kanoner, bomber, granater och glamos keps.

Eddie dyker upp i toapapper bakom en snygg sarkofag och det känns riktigt heftigt och riktigt cheesy, precis som det ska vara.

Betyg: 4

Moonchild

Jag blev helt överlycklig när jag fick reda på att introspåret från Seventh Son.. skulle agera första låt på extranumrena. En riktig dänga som man inte kommer göra live många gånger till. Publiken trevar till en början, men när refrängen drar igång händer det verkligen grejer!

Betyg: 4

The Clarvoyant

Så fort Steve 'Arris börjar smattra på bas-introt börjar glamo skrika av glädje. Jag kan dock hålla mig för skratt. En riktigt gemytlig låt, absolut, men jag vill inte ha den som en av tre extranummer. Publiken är dock med på noterna.

Betyg: 3

Hallowed Be Thy Name

Och så, får Iron Maidens magnum opus avsluta en av tidernas bästa konserter. Klockan klämtar för dygnet samtidigt som de samma gör det under låtens intro. Klockan fyra minuter i tolv den 26'e Juli 2008 skrivs nästan historia, då världens bästa band gör deras bästa version av världens bästa livelåt alla kategorier. 

Det känns så stor att det inte riktigt går att ta på egentligen. Vad man under dessa sju minuter känner är ingenting man bara klottrar ner på en bloggsida. 

Det är någonting som jag själv för evigt kommer bära med mig.

Betyg: 6

Sammanfattning:

Även om förväntningarna för mig inte var lika höga som under de första gångerna jag såg dom, var jag denna gång så otroligt positivt överraskad. Att allting bara kunde falla på plats på det viset var nästan otroligt. Klart man visste det skulle bli bra, det är ju Maiden - världens bästa liveband - vi snackar om. Att då få ett så högt betyg som jag väljer att ge dom måste innebära att det aldrig någonsin kan bli bättre än så här. Att under konserten känna att "absolut en nia i betyg" är en bra känsla. Då den sista pinnen ofta kommer under de efterföljande dagarna. När man smält alla intryck, förstått vad man faktiskt vart med om.

Historia, damer och herrar. 

Det kommer aldrig bli bättre än Iron Maiden på Ullevi tillsammans med mina bästa vänner den 26'e Juli 2008.

Aldrig.

Betyg: 10