bobergsrecensioner

Grejen med Nocturnal Rites är att de har hittat sin grej. Man kan absolut inte säga att bandet är känt, inte i jämförelse med mycket sämre band i genren. Det kan ha att göra med att deras nisch gör dem så bra men även blir deras akilleshäl. Grand Illusion är inte deras bästa, men antagligen deras mest jämna.

Det är med en intressant approach Nocturnal Rites skapar sin musik. Sången och musik är absolut mycket Power Metal, med snabba gitarrer och höga toner. Men bandet från de norrländska skogarna skiner likt ett norrsken när de mer trash- och till och med dödsmetallinslagen dyker upp. Det är inte ofta, men det är dessa som gör bandet unikt. Så inte nog med att refrängerna sitter som en smäck (herre gud, Johnny Lindqvist sjunger som en gud, snacka om at få alldeles för lite cred) så får vi ta del av tunga tunga dödsmetallriff ackompanjerat av duktiga Owe Lingwalls trumspel. Jag gillar. Mycket.

Just detta märks som tydligast i skivans bästa spår, Still Alive, som är så bra att man häpnar. Refrängen gör Tobias Sammett avundsjuk och dunkandet i mitten och det avslutande partiet får huvudbangar-nerven att gå igång på högvarv. Ett klasstycke på alla sätt och vis.

Även om skivan efter detta inte kommer upp i samma standard, håller skivan förvånansvärt hög klass rakt igenom. Det är aldrig att det dalar betänkligt, sådär att man slutar lyssna. Måhända under pretto-Our Wasted Days, men annars sitter det mesta som det ska.

Skitduktiga gitarristen Nils Norberg(Kolla Youtube) får dock ta mindre plats för att istället satsa mer på sammanhanget och mer riffande istället för megasolon, vilket är både bra och dåligt i sammanhanget. Förutom i Cuts Like a Knife, där han under smattrande dubbelkaggar från tidigare nämna Lingwall får ackompanjera ett fint stycke musikprosa.

Nocturnal Rites gör det bra. Man vet alltid vad man får. Ända sedan Johnny Lindqvist anslöt sig till Umeskaran har de inte släppt en dålig skiva. Inte dåligt på fyra försök.

Grand Illusion lägger i mitten. Inget hafsverk på något sätt, men inte med dedär supertopparna som man är van vid från skivor som Shadowland eller The 8'th Sin. Vilket å andra sidan kan vändas åt andra hållet då tidigare nämnda plattor gärna har en eller två eller tre låtar som man inte gillar.

Så är det inte riktigt i detta fallet, utan Grand Illusion står på stadiga ben och levererar, vilket duger fullgott åt mig.

Betyg: 7

Bästa Spår: Still Alive och End of Our Rope