bobergsrecensioner

På allmän begäran från Redibo.

Att skriva en recension på ett hardcoreband som Raised Fist är svårt. Mycket ligger och pyr i bakgrunden, många budskap ska ut samtidigt. Det är inte bara ut och krossa, utan Lulegrabbsen vill säga något med. Men lyckas dom?

Ett benkrossarriff och tunga tunga pukor möter mina öron när jag slänger på senaste plattan Sound of The Republic. Tre taps på riden av eviga trummaskinen Matte Modin och det bär av i hundra knyck. På ett väldigt Punk-hardcoremässigt vis, men samtidigt med en egen nisch med det ljusa ansträngda gapandet och en mäktig subbas. Det är omöjligt att inte ryckas med av inledaren You Ignore Them All. Huvudet svingar sig själv åt alla möjliga håll och man får hålla inne en primal känsla av att utslippa en del gutterala skrik. Jag gillar, med andra ord.

Perfectly Broken känns aktuell med en tänka-till-text, sköna riff och en bas som fortfaran förbluffar mig en del. Ibland saktar skivan till i låtar som Killing it eller tråkiga Back. Some of These Times är väl bra egentligen, men jag vill inte att det ska gå sakta. Det sitter en alldeles för bra kille på trumpallen för att låta låtar gå till spillo på det sättet. 

Det blir nämligen så bra när det går fortare. Ett helt lysande exempel på det är Hertz Island Escapades(grabbarna bor på Härtsön i Luleå, och innehåller textraden "I remeber the place/I Remember the Days/I remember your ways/and I can still see your happy face"), en låt där gittaristerna får spela ut sitt hela register och "Alle" Rajkovic på ett genialt sätt leker med orden och toner i början. 

Kanske är det för att man blivit lite van vid Matte Modins egentliga trumspel som man blir lite besviken på tempot. Är man van vid att höra honom i Defleshed's skiva Reclaim The Beat[9] blir det kanske svårt för en att känna av det gamla vanliga stampet i fyrtakten. Killen är en av sveriges bästa trummisar, känns abysmalt att inte avnända sig av de tillgångar man har.

Ofta känns det hela väldigt underground, väldigt uprising och en liten vänsterkick i skrevet på etablissemanget. Inget man kanske stöder men grabbarna får sin sak sagt, vilket de ska ha all heder för. Att kunna blanda så många genrer, att kunna göra så mycket av så mycket är riktigt bra. Grabbarna är arga och de lägger fram det på ett mycket snyggt sätt.

Avslutet med Time Will Let You Go All Alone I Break, med inledande bas och trummor gör att det rycker i baguetten hos mig. Gitarrer fyller på med underbara harmonier och sedan börjar Alle gapa. Mycket kan sägas om det, men dåligt är det då fan inte.

Jag gillar faktiskt skivan. Raised Fist vill gå sin egen väg och lyckas i det stora väldigt bra med det, trots ett par vilseledande avstickare här och var.

Helhetsintrycket är i alla fall känslan av att bitarna fallit på plats, vilket i min lilla värld känns som ett fullgott betyg.

Betyg: 8

Bästa Spår: Herz Island Escapades och Ypu Ignore Them All