bobergsrecensioner

Som många stora frontmän lämnar Maynar James Keenan sin typiska prägel på allt han skapar. Om det gäller det lite tyngre, basinfluerade metal-hippe-bandet Tool eller det lite "mellow" A Perfect Circle. Vad som passar honom själv låter jag vara osagt.

Ett år efter kritikerrosade 'The Thirteenth Step'  gavs alstret 'Emotive' ut. Där den tidgare skivan brände mer krut på slingor, slagkraftiga refränger och en rakare producering, är Emotive ett mer komplext album. Mer tid har lagts framför mixerbordet föratt skapa ett ljudlandskap som passar det lugnare tempot. Det görs i allra flesta fall riktigt bra, även om man saknar de där refrängerna som var så bra i The Thirteenth Step(jag tänker främst på The Noose och Blue).

Två covers har slängts in i Emotive. Den första är John Lennons smöriga Imagine. Och den görs bara så bra. På alla plan Lennons låt bara blir blasé(versionen typ arton band framförde på Live Aid för ett par år sen ger en rysningar. På fel sätt) blir den perfekt när Keenan låter sina silkesvantar läggas över låten. Den blir så kraftfull tillsammans med trummorna och moll-ackorden. Istället för en "lycklig" låt, blir det mer som en dystopi, en "shit, tänk om..." istället för en "vad livet är bra". Glaset må vara halvfullt, men det har aldrig smakat så bra.


Den andra covern läggs sist på skivan. Det är Joni Mitchell's Fiddle And The Drum. Och den är inte alls pjåkig som sistaspår. Keenan sjunger som bekant som en gud, och stämmorna kommer verkligen till sin rätt.
Två på alla sätt godkända låtval att ha som covers.

Men resten av låtarna då, hans egna? Jaa, de flesta sitter där de ska med. Det är mer experimentiellt, men lär man sig leva med det, blir det riktigt bra. Let's Have A War och inte minst Counting Bodies Like Sheep To The Rythm of the War Drums (fräckaste låttiteln någonsin?) är för mig välkomna överraskningar, där mindre gittar och mer indieinfluenser och bra mixning spelar stor roll.
Men oavsett vad så är det Keenan's samarbete med Nine Inch Nails Trent Reznor i låten Passive skivan verkligen kommer till sin rätt. och nu låter det Thirteenth Step. Refrängern är helt klockren, och på något sätt verkligen andas låten Reznor.


Summan av kardemumman blir att Emotive är en helt klart bra skiva. Den har inga tok-toppar som föregående alster, men det är lite det denna skiva lever på. Den höga lägstanivån. Inget som sticker ut direkt, utan allting är mer eller mindre jämnbra under lång tid, givetvis med undantag åt båda sidor.

Betyg: 7

Bästa Spår:  Passive och Imagine