bobergsrecensioner

Redan vid inledande spåret 'Blood on Your Hands' känner man precis vilka det är man lyssnar på. På gott och ont.
Fördelen med Arch Enemy's senaste skiva är att man känner igen sig. Nackdelen med Arch Enemy's senaste skiva är att man känner igen sig.


Att trampa i samma välbekanta spår som tidigare kan ju vara bra, om det görs på rätt sätt. Det är en hårfin linje, och det finns fler fel sätt än rätt.
Att värva skrikerskan(?) Angela Gossow var det bästa bandet någonsin gjort. Skivan Anthems of Rebellion var skitbra och skivan efter det, Doomsday Machine, ett litet mirakel som mer eller mindre visade hur jävla bra svensk dödsmetal kan vara.

Och det börjar bra med Rise of the Tyrant. Riktigt riktigt bra. Inledande trion Blood on Your Hands, The Last Enemy och I Will Live Again är så mycket dödskross att man nästan ramlar ur stolen. Och snabbt går det med.(Inledande riffet i låt nummer två måste tagit tid att sätta...?)

Så långt allt väl, visst. Men det känns lite som att Arch Enemy denna gång valt att verkligen bränna allt krut det första de gör. De andra låtarna därefter är knappast dåliga, men de kommer inte upp i samma klass. Inte som de första låtarna, och i synnerhet inte till tidigare album. Revelution Begins känns långsam, tradig och oinspirerad och The Day You Died känns så tråkig i sina inledande riff att man väldigt snabbt gärna byter till nästa låt.
Dessutom är det så många låtar att man gärna kunde kapat bort dessa två och tjänat mycket mer intensitet och tempo. Under elva spår, varav tio är låtar, förs gärna tankarna till annat mer än en gång.
I mitten av skivan får man dock smaka på titelspåret, med ett riktigt häftigt filmcitat under den inledande minuten.
Sedan blir det skön dödskross med Gossow's gapande som epicentrum. Boberg myser.

En sak som däremot genomgående retar mig är att det mesta låter väldigt likt. Att en skiva går i ett tema är givetvis helt okej, men när det känns som att samma riff i samma tongång på många sätt florerar i alla de tre senaste skivorna, blir det aningen fadd.
Det känns så otroligt väl igen att det är Arch Enemy som man lyssnar på.
Visst, det är bra att ha sin nisch, men det är INTE bra när det låter likadant alltihop? Det känns ungefär som när din mor kommer utklädd till tomten med massa presenter. Det är kul och tryggt, men du blir aldrig överraskad.

Likheten till trots är det väl ändå ett piggt album. Jag saknar de klockrena riffen,det helt galna trumspelet och den klanderfria produceringen från Doomsday Machine, och allsångslåtarna från Anthems of Rebellion, men det mesta är bra och snyggt förpackat. Man blir aldrig direkt missnöjd, även om risken för att man blir aningen uttråkad finns.
Sägas ska dock att Intermezzo Liberté, ett litet mellanspel på några minuter med en skälvande gitarr solandes en stund känns underbart vacker.

Hur som helst, albumet är bra, riffen sitter, trumspelet en aning oinspirerat ibland, men det mesta krossar dock det mesta gällande dödsmetall. Gott så.


Betyg: 7

Bästa spår: Blood on your Hands och I Will Live Again