bobergsrecensioner

Mycket vatten har runnit under broarna sedan grammynominerade 'The End of Hearthache'. I alla fall tidsmässigt. Frågan är bara vad som utvecklats hos bandet själva.
Killswitch Engage ska spela på MetalTown i Göteborg i sommar, och många förväntar sig nog ett nytt alster tills dess. Under tiden passar jag på att recenserar den senaste skivan, från 2006, As Daylight Dies.

Att bandet fått sin fasta skara anhängare vid det här laget går inte att ta miste på, inte minst sedan sångaren Howard Jones greppade micken istället för Jesse Leach. Grammynomineringen för bästa metalalbum för skivan The end of Heartache talar dessutom sitt tydliga språk.

Skivan As Daylight Dies är en mycket mer rakare skiva. Där man nästan kunde tappa bort sig i underliga taktbyten i TEOH lutar sig den nya skivan på refrängerna mer eller mindre hela skivan igenom. Om det är bandet själv som tagit detta steg eller ett krav från Roadrunner låter jag vara osagt. Men det är inte helt fel i alla fall.

Hårdheten finns kvar, tro inget annat. Howard Jones sjunger fortfarande som en gud, både när han growlar och när han drar igång den rena sången låter det som änglar som spelar i mina öron. Trummisen Joustin Foley känns mycket mer rätt nu, med det mer straighta trumspel med mer pukspel och dubbeltrampande. Hela bandet i stort verkar ha haft riktigt roligt när denna skiva gjordes.

Texterna är väl som alltid. Mycket svärta, mycket kärlek. Utan att för den sakens skull komma i närheten att bli klassad som 'emo'.
The Arms of Sorrow och My Curse är två riiktiga superdängor, publikfriare och i mina öron blivande klassiker, dessutom utan att vika en tum för vad KsE står för. Växlingen mellan Growl och rensång känns mycket mer logisk än i tidigare alster.

Tyvärr fastnar skivan i ett litet träsk av ganska ointressanta låtar (For You, Still Beats Your Name och Eye of the Storm) vilket sänker både tempo, intresse och således betyg. Efter dessa tre halvmesyrer som bara räddas av Jones' sång går det bara uppför efter det. Refrängen i Break The silence är att dö för, och sista spåret, Reject Yourself är en rakt igenom lysande sista kraftansträngning från bandet, där jag verkligen kan känna att de ger allt de sista självande minuterna av skivan.

Jag kan inte påstå att skivan besitter någon End of Heartache eller Rose of Sharyn, men där förra skivan var backe upp och backe ner mest hela tiden, håller sig As Daylight Dies ovanligt jämn mest hela tiden. Bortsett från de tre tidigare nämnda låtarna är hela skivan genomgående skitbra. Som nämnt tidigare, mycket tack vare den store björnen Howard Jones och hans strupe.

Utvecklingsmässigt lämna dock skivan en del att önska. Visst har saker och ting förändrats. Och detta var väl ett steg i rätt riktning kan tänkas. Men oron att nästa skivare blir mjukare gnager i själen. bandet är nu så stort att nästa skiva blir avgörande. Antingen blir det en mindre hård skiva med nästan bara rensång, den ultimata passningen till MTV. Eller så görs något mer eller mindre helt nytt, mer experimentiellt och svårtillgängligt.

Oj, vad jag hoppas på det senare.

Betyg: 8

Bästa Spår: The Arms of Sorrow och Reject Yourself.