bobergsrecensioner

Den fjärde juni släpps Opeth's nya skiva 'Watershed'. För att på något sätt hedra - eller i alla fall höja förväntningarna, lägger jag upp två recensioner på Opeth's mest betydelsefulla album. Vi börjar med 'Blackwater Park'.

Att börja en skiva med en låt på tio och en halv minut är ganska våghalsit. Men vad göra när resten av låtarna inte sträcker sig under sex minuter?
Det börjar dessutom bra. Riktigt riktigt bra. The Leper Affinity är en helt lysande låt, som blandar allt Opeth har att ge. Stenhårt i början. Mikael Åkerfeldt's röst börjar eka i lurarna...


Mycket känns igen som Opeth's signum. Det hårda, det jazziga, det progressiva och det lugna. Det som gör Opeth till ett av världens allra bästa band är att ingen kan kombinera dessa enheter på ett så självklart sätt som herr Åkerfeldt.
Något som märks allra tydligast imonstret Bleak. Maken till suggestiv början har jag aldrig varit med om. Versen är det starkaste på hela skivan och känns så självklar med hjälp av blandingen gitarr och sång. Givetvis kommer ett lugnare parti, något som känns helt fantastiskt vackert. Mikael Åkerfeldt måste ha en av världens bästa stämmor. Både när han growlar och när han sjunger rent. Det sitter så fruktansvärt perfekt till båda delar. Både till smattrandet av dubbelkaggar och det nästan keltiska plinkande på gitarrerna. Helt fantastikt, det kan inte sägas för många gånger.

Skivan fortsätter med Harvest som är en helt aukustisk, helt "rensjungen" låt, som "bara" sträcker sig över sex minuter. Dubbeln Dirge for November och The Drapery Falls är på intet sätt dåliga, men kommer nästan lite i skymundan. Dels för vad som varit, dels för vad som komma skall.

Nämligen finalen. Titelspåret. Blackwater Park. Denna monstruösa kreation på tolv minuter är bland det bästa jag någonsin hört. En otroligt suggestiv, nästan långsam början, med ett otroligt elakt riff. När Åkerfeldt börjar ta i för full hals känns det nästan läskigt. Ståpälsen är ett faktum.
Ett lugnt parti följer, endast med ett litet tunt plinkande på en ensam gitarr. Men det är inget annat än en väntan på den annalkande finalen. Maken till riff har jag aldrig varit med om tidigare. Allt jag tydligen hyllat och tyckt varit bra försvinner likt ett stråhus med en tsunami. Ståpälsen har ersatts med ett rent klassiskt headbangande.

Den sista textraden på den över en timma långa skivan lyder



Och måste vara bland det mest poetiska jag någonsin ärats lyssna på.

Magnifikt.


Betyg: 9

Bästa spår: Bleak och Blackwater Park