bobergsrecensioner

Förväntningarna blir givetvis höga när Iowas näst mest kända band släpper en skiva. Och det med Iowas mest kända sångare('Corey Taylor' från 'Slipknot') ställer sig bakom mickstativet. Min enda känsla blir dock bara att det är på grund av tidigare nämnda sångare som bandet överhuvudtaget märks.


Standarden sätts redan i inledande 30/30-150. Bra sång, absolut. Men oinspirerat. Distade gitarrer enligt standardmall 1A och ett låtbygge som bara påminner om en aningen bättre version av Godsmack. Inte bra.

Och det blir tyvärr inte bättre efter det. Titelspåret därefter har bra gung, men det fastnar inte alls någonstans, utan man tröttnar såfort versen tar vid. Corey har riktigt bra röst, absolut. Men det låter verkligen bara som en i mängden när han inte lirar med ett så kontroversiellt och eget band som Slipknot. Vissa personer passar helt enkelt bättre i det hårda formatet.
Många klagar säkert på att bandet jämförs med Slipknot och att det orättvist. Men det kan inte hjälpas.


Det känns väldigt intressant att detta låter precis som vilket annat band som helst. Det är det sista man skulle kunna tro om en kille som Corey. Sillyworld är så dålig att det bara känns så jävla fel att en så bra sångare måste låna sin strupe till detta.
Det som dock är ännu mer intressant är att de allra mest kommersiella låtarna, balladerna Through Glass och inte minst avslutande Zzyxz rd. är skitbra. Utan tvekan bäst på skivan.

Oavsett vad är Come What(ever) May en genomgående medioker skiva. Tråkigt, oinspirerat och utan en gnutta originalitet. Finns säkert skitmånga amerikanska ungdomar eller fjortonåriga svenskar som tycker detta är det hårdaste de hört, och det säljer säkert som smör. Vilket gör mig extra lite illamående.

Betyg: 4

Bästa spår: Through Glass och Zzyxz rd.