bobergsrecensioner

Jag tycker att jag varit lite för glad. Inte för snäll med betygen, men recenserat många skivor jag gillar, därav de höga betygen för jämnan. Jag tänkte för mig själv att "nu måste jag såga en skiva, det är så tråkigt att både läsa och skriva superlativ efter superlativ hela tiden".

Med denna recension försvinner det glada.

Men absolut inte de höga betygen.

Det är minsann inte lätt att lyssna på Antony and The Johnsons. Det ska sägas. Antagligen svårare för många än att lyssna på dendär "skrik-och-gap-musiken" jag annars jämt lyssnar på.

Antony är minst sagt speciell. Han mår inte bra. Han vet inte om han vill vara man eller kvinna. Han rör sig spattigt till musiken, han är rultig och ihopkrympt och blek. Han ser inte alls mycket ut för världen. Men killen sjunger som om änglar besatt hans röst. Måhända konstigt eller kanske dåligt för det ovana örat. Men efter ett tag tror jag ingen kan värja sig. Ingen.

Redan i introt på skivan, i de första darrande sekunderna i Hope There's Someone, blottar Antony hela sin själ för lyssnaren, alla hans tycken och tankar om att vara kvinna eller man hälls upp i en bägare. Antony tvingar en inte att dricka. Men jag insuper varenda droppe. Jag är helt fast. 

Att man måste vara i rätt sinnesstämning för denna typ av musik är dock tvunget. Det är inte många gånger jag lyssnar på denhär skivan. Dels för att den sällan passar, dels för att om man lyssnar för mycket, försvinner såklart känslan, mystiken.

En av de mest magiska spåren är givetvis You Are My Sister, tillsammans med Boy George. En duo mer bräcklig än en fjäder. Magin de tillsammans skapar är dock utomjordisk, passande nog. En långt mer än fantastisk låt.

Gästspelen är många. Förutom tidigare nämnda Boy George finner vi Rufus Wainwright, Lou Reed och självade Devendra Banhart. låten Fistful of Love, med just Lou Reed, är nog den enda låten med lite tempo i sig. Lite punch. Och med det menar jag några trumpeter och lite häftigare trumspel i någon form av bluesigt crescendo framemot slutet. Mer action än så är det inte i detta alster. Men det är givetvis det som är själva tjusningen.

Det är minsann ingen glad skiva vi lyssnar på. Det är tårdrypande, ledsam, förvirrad skiva. En skiva som med andra ord speglar dess skapare ganska bra.

I Am A Bird Now är inte mer än 35 minuter lång. Dessa 35 minuter är dock fyllda med så mycket känslor att en promille vore nog. Jag har nog aldrig varit med om något liknande. Allt från den tidigare nämnda introlåten Hope There's Someone till otroligt vemodiga Man is The Baby, med kanske skivans bästa refräng, till skivans magnum opus i You Are my sister, till lite bluesigare, helt fantastiskt bra Fistful of Love, till skivans kanske allra vackraste spår i Bird Gehrl. En låt med i alla fall kanske en lite gnista hopp i allt mörker.

Kanske.

I Am A Bird Now är inte för alla, det har vi redan slagit fast. I dare alla att lyssna på den dock. Många fördomar kanske besannas för vissa, andra kanske hittar sin Messias. Det vet jag inte.

Jag vet bara att Antony Hegarty är ett purt geni och att hans skiva I Am A Bird Now en av de bästa jag någonsin hört.

Det räcker för mig.

Betyg: 9

Bästa spår: You Are My Sister och Fistful of Love