bobergsrecensioner

De allra flesta band strävar i  någon grad efter att göra sina fans - sin källa till fame and fortune - så nöjda som möjligt. Visst måste det i många fall kompromissas mellan vad bandet vill göra och vad fansen vill ha.

Då många band tror att vägen till sina fans hjärtan är att göra musiken mer lättillgänglig och enkel. I många fall går man "commersial". Det är riktigt riktigt synd tycker jag. 

Jag blev lite orolig när Amon Amarth ÄNTLIGEN skulle släppa sin nya fullängdare. Efter ett gäng lyssningar kan jag konstatera att Solnabandet gått åt rakt motsatt håll gällande lättillgänglighet. Thank you so fucking mutch.

Första låten, titelpåret, andas dock så mycket förra skivan "With oden on Our Side" att man undrar om man satt förra skivan på repeat. Men då det är så bra att man bågnar spelar inte det någon som helst roll. Inte minst eftersom jag fullkomligt älskar förra skivan. Twilight of The Thunder God är bland det hårdaste jag hört från bandet. Samma klanderfria mixning som på förra skivan möter aggressiviteten från bandets tidiga dagar. Det är PRECIS såhär jag vill ha det!

Det samma kan dessutom sägas om resten av skivan. Twilight... är som tredje spåret Asator från With Oden On Our Side, fast hela tiden. Jag verkligen älskar det. Stenhårt, kristallklart och riktigt brutalt. Johan Hegg sjunger som Tor själv och trummisen Fredrik Andersson levererar som han alltid gjort sedan Versus The World. 

Tredje Låten, Guardians of Asgaard har ett sådant där rent knäckande klockrent riff som kommer skicka Amon Amarth till metalhimlen. Ett riktigt arenamonster som kommer gunga frihamnspiren i spillror nästa gång dom besöker Metaltown(för det SKA dom säger jag!). Det var länge sedan jag fick sådana kickar från en sådan låt.

SKivan slutar inte leverera, utan man får klassiska harmonier och dubbeltrampande, sådär som Amon alltid har, och alltid kommer låta. The Hero är lite lite lugnare, vilket känns helt okej, och Live For The Kill blir nog nästa singel, lite enklare, mer tilltalande riff(utan att för den delen tappa Amon Amarth-känslan, mycket viktigt!) och med en klockren refräng och en harmoni som i slutet följs upp av symfonirockarna Apocalypticas tårdrypande Cellos. Ett väldigt friskt och för denna gång välkommet inslag. 

Det känns efter ett par lyssningar som att bandet ville återgå till det lite mer sönderriffande, klassiska Amon-soundet. 

I With Oden on Our Side var allting så storslaget, lite mer enklare att ta in, ett litet "välkommen ni som inte lyssnat på oss innan". Enligt mig är det den bästa skivan de gjort, men det ligger väldigt mycket i att produceringen och mixningen i många tidiga skivor är rent dålig.(bara Versus the World som tidigare bara haft "det") Så en återgång till det hårda, men med samma mix som förra skivan är enligt mig helt klockrent. Nu är nog Amon precis där de vill vara.

Sista låten, Embrace of the Endless Ocean är en klassisk Amon-avslutare. Riffet luktar väldigt mycket sista spåret på With oden... och nu kommer faktiskt gåshuden för första gången fram och huvudet nickar stilla men stenhårt långsamt i takt. Jag finner mig själv älskande varenda liten sekund av detta spår. Precis som skivan i sig.

Amon Amarth har gjort det igen. Det är inte med samma besked som Versus the World eller With Oden on Our Side, men det är å andra sidan riktigt svårt, eftersom dessa kom vid ett sådant rätt tillfälle. Att säga att detta är den bästa uppföljaren av en redan klassisk skiva är nog det enklaste sättet att förklara hur bra skivan är.

Betyg: 8

Bästa spår: Guardians of Asgaard.