Stratovarius - Polaris
Jag antar att Stratovarius blivit kända på sina snabba, hamrande powermetalmonster till låtar.(Typ Anthem of The World, som jag, bortsett från sångarens orena skrik, faktiskt kan lyssna på.) Och när Timo Tolkki, som stod för den mesta kreativiteten lämnade bandet under stormiga omständigheter stod Stratovarius vid ett vägsjäl. Antingen försöker de fortsätta med det de alltid gjort, men utan den stora kreativa tillsatsen, eller så gör de något helt nytt.
Varför i allsin dar och sjutton kastanjer väljer man då det första?
Att det börjar okej med Deep Unknown är jättetråkigt faktiskt. Då du får förhoppningar om att skivan kanske, kanske skulle kunna vara något lyssningsbart.
Det visar sig dock att man snabbt och häftigt, hulkandes får svälja vartenda ord likt ett amerikanskt barn inhalerar en donken-burgare.
"Sångare" Timo Kotipelto har sjungit i Stratovarius i femton långa år, och kan ÄNDÅ inte sjunga på engelska! Uttalet är så uppåt väggarna uselt att man under avslutande - och kräkframkallande usla - When Montains Fall undrar varför man inte stängde av för länge länge sen. Jag fick faktiskt googla på texten för att ens ha en chans att förstå vad han sjunger om. Och efter att ha lyssnat på valfritt Nightwish-album får de två(typ) fiolerna och den skitdåliga produktionen Stratovarius att framstå som gatumusikanter. Och då är texten inte ens nämnd.
Mest förbannad blir dock när jag hör Forever is Today. Det är PRECIS såhär Stratovarius ska göra musik. Det ska vara snabbt med tjocka smattrande baskaggar och en refräng som lyfter hela låten till skyarna.
En gång lyckas bandet. Men då har jag stängt av för länge sedan.
Betyg: 3
Bästa spår: Forever Is Today
