bobergsrecensioner

Det här är faktiskt första gången jag velat skriva en recension utan att veta VAD jag faktiskt vill recensera. jag ville inte direkt hylla något, det hade gärna fått vara något dåligt. Efter ett par minuters letande i min alldeles för stora(över 90 gigabyte) musikmapp gav jag faktiskt upp.

Tills jag kom på att jag lyssnat på The Darkness på jobbet i flera dagar i sträck. Så varför inte bara recensera Permission To Land?

Permission... är ett riktigt lyckopiller. Det går inte att säga annat. Den är helt värdelös att lyssna på direkt efter till exempel A Perfect Circle's melankoliska toner. Denna skivan är till för att göra dig uppiggad och underhållen. 

Lite djup och substans går faktiskt att hitta bakom de tokglada refrängerna och knarkreferenserna. Love Is Only A Feeling är en riktigt smäktande powerballad som har alla ingredienser som behövs för en riktig klassiker. En låt jag fortfarande kan komma tillbaks till. Även avslutande låten, Holding my Own är en lugnare sak som även den griper tag rätt stenhårt. Men bortsett från det är det lek och tjo och tjim. Men när låtarna är så snyggt uppbyggna och låttexterna så fyndiga attraheras jag av skivan likt åttondeklassare gör av tjejen i klassen som var först med att få bröst.

När jag snabbt ögnar igenom spellistan kan jag faktiskt inte hitta några direkta svagheter med Permission To Land. Det finns ingen låt jag tycker är överflödig, ingen jag skippar när jag lyssnar på skivan. Och Justin Hawkings sjunger dessutom fantastiskt bra. Det går inte att komma ifrån.

Ta skivan för vad den är - en sjuttiotalsflört utan några som helst skrupler och som verkligen tvingar dig underhållas - så kommer du verkligen gilla detta.

Betyg: 7

Bästa spår: Growing on Me och Love is Only A Feeling