Burst - Lazarus Bird
Mycket Burst helt plötsligt. Well, helt slumpmässigt faktiskt. Eller, att jag skrev första recensionen det vill säga. Att jag recenserar Lazarus Bird är inte det minsta konstigt. Efter ett par riktigt intensiva lyssningar är det bara att konstatera att en av årets bästa skivor nått min skivspelare.
Jag har varit i Kristinehamn.
Det var fan inte roligt.
Att ett av Sveriges bästa band(du hörde mig) då skulle komma därifrån är väl ganska talande.
Jag tror Burst står för att Kristinehamn står för. Mörker, dysterhet, melankoli. Gärna i en gammal sleten cementblandare på stora torget, grå, kall och smustig.
Att jag stötte på just Lazarus Bird var faktiskt en liten slump. Jag hade äntligen lyckats ta mig till Rockhouse i Göteborg. Första gången jag var där la jag märke till att Burst hade släppt ny skiva, blev intresserad, petade lite på den, men föll inte för det groteskt fula omslaget(jag skojar inte). Lotten föll på Opeth's två timmar långa live-DVD'n Roundhouse London.
Grejen var att skivan fastnade kvar i sinnet. Och fyra dagar senare var jag där igen. Petade. Tittade. Var intresserad. Drog i det. Väntade.
Desto skönare att upptäcka att det man köpt för knappa två hundra kronor visade sig vara det finaste man lyssnat på på väldigt länge.
Att förklara Burst är inte lätt. Ljudmässigt sätt låter de på Lazarus Bird som inga andra just nu. Eller, man hör ganska tydligt att inspiration hämtats från Mastodon till denna skiva. Utanför den uppenbara kärleken, eller ödmjukheten till Opeth. Bakom vemodigheten och moll-ackorden.
Linus Jägerskog och grabbarna har utvecklats väldigt sedan briljanta Origo. Annorlunda. Och till det bättre.
Inledande I Hold Vertigo börjar stenhårt direkt, låter som vilket band som helst, men utvidgas snabbt till att visa Bursts sanna potential. Uppföljande I Exterminate the I likaså. En helt underbar låt. Eller, så kan jag säga om varje låt. Dessutom vet man knappt när de tar slut och när de börjar. Vilket många ser som negativt och jag ser som kalas, då jag älskar när allt hänger ihop och bildar någon form av symbios.
Jag verkligen älskar hur Burst tillåter sig själva att ha ett två och en halv minut intro för att sedan övergå i någon form av morbid vals i kanske en minut. Ett avbrott på en mikrodels sekund och igång med nästa låt.
Burst är inte till för alla. Absolut inte. Det tar tid att sätta sig in i musiken, och även då kan det uppfattas som irriterande. Möjligtvis, vad vet jag.
Jag vet att jag älskar det.
En timmas fullkomlig eufori. Den skitdåliga engelskan till trots.
Lyssna på Lazarus Bird, eller dö.
Betyg: 9
Bästa spår: Äh. Alla eller inget.
