Defleshed - Reclaim The Beat
När det tidigare bara gällde att kötta på så mycket det bara gick, gjorde killarna i dödstrashgänget Defleshed det enda rätta och satsade på lite mer nyanser. Och med det menar jag "något som liknar refränger" och "mer tvåtakt än grind".
Allt är ju relativt...
Jag kom ihåg när jag först såg Reclaim The Beat i mediasammanhang. Den recenserades faktiskt i Aftonbladet. Mattias Kling gav den en fyra och jag fastnade direkt. Jag var bara tvungen att ha detta!
Jag sprang runt i hela stan och letade. Inte ett endaste napp någonstans. Ledsen och vemodig knatade jag hem igen.
När internätet blev mer populärt, och möjligheterna med nedladdning blev allt större stötte jag till slut på Defleshed och skivan jag väntat så länge på att få höra. Jag hade absolut ingen som helst referensram inom denna genre innan, hade ingen aning vad jag skulle förvänta mig - så när jag satte hörlurarna över hjässan och klämde igång inledande Stripped To The Bone åkte dom av nästan lika fort igen. Herregud! Så fort. Och så hårt.
Men det var något speciellt med trummisen som fick mig att fortsätta lyssna. Den otroliga hastigheten till trots, verkade han ha full koll på vad han gjorde, och tvåtakten fick nästan ett gung. Jag var jätteimponerad.
Nu såhär typ fyra-fem år senare vet jag att Matte Modin(tidigare Dark Funeral, nu Raised Fist) är sveriges näst bästa trummis. Och jag vet även att Reclaim the Beat har åldrats med värdighet.
Jag hittade skivan undanskymd i en musikmapp, och den hamnade genast i min iPhone. Nu är skivan säkert den mest spelade i hela biblioteket.
Någonstans kan man säkert hitta något som liknar refränger, mitt i allt krossande. Eller, krossande för den delen. Klart det går skitfort och är skithårt, men det är inte sådär Entombed- eller Dismember-skitigt. Det är faktiskt rätt rent och avskalat. För att vara den genre det ändå är hittas en del nyanser. Jaa, du som inte är van och skulle lyssna på detta skulle nog bara höra "blarhgha-blargha" och "ducka-ducka-ducka-kakka". jag hör dock intrikata trumpartier, intressanta och finurliga gitarriff och en helt okej sång, med lyrik om absolut ingenting(Favoritlåttiteln är ju lätt "May The Flesh Be With You"). Men mest av allt är det adrenalin i musikform.
Så ska ni bara leva med en enda dödsthrashskiva tills ni dör ska ni välja Defleshed's Reclaim The Beat. Så bra är den. Nian är sådär fläskigt nära.
Betyg: 8
Bästa spår: Aggroculture
