bobergsrecensioner

Muse. Jaså.
Antingen hatar man den elektroniska arenapoprocken. Eller så älskar man den. Ironiskt nog tycker jag bara om den.

Mathew Bellamy vet ju hur man skapar melodier i alla fall. Elektroniska slingor sammansvetsade med småfyndiga gitarrnoter som allt som oftast gifter sig på de mest melodramatiska sätt. Svulstigt, sliskigt och helt oorginellt säger de ena. En melodisk fröjd, initiativrikt och rentav genialiskt säger de andra. Jag är beredd att hålla med båda.
Även jag kan spy galla och ösa superlativ över de tre. I stunder som Singeln Starlight och i viss del i inledaren Take A Bow, när synthen tar så mycket plats att det ibland inte hörs något annat, vill jag kräkas lite, och Soldier's Poem är verkligen jättetråkig. Men under solo-partiet i Invincible blir jag alldeles salig, och när Assassin kickar igång och batterist Howard får visa att han är bättre än samtliga i genren vill man nästan dra fram gamnacken och börja rocka lite.

Allra bäst är episka Knights of Cydonia som låter som verkligen LÅTER som en spaghettivästern i framtiden.( http://www.youtube.com/watch?v=G_sBOsh-vyI - videon säger väl allt) Ett litet under av melodikunskap där varje beståndsdel är smått fantastisk. Och nej, jag älskade den INNAN Guitar Hero III, så lägg ner't.

Black Holes And Revelations är en bra skiva. Den lämnar inte direkt något bestående intryck, men roar absolut för stunden. Lite för många låtar för att hålla intresset vid liv men de riktigt fina låtarna är utan tvekan värda att vänta på. Tjejernas förstaval på spritzer-förfesten.

Betyg: 6
Bästa spår: Assassin och Knights Of Cydonia